Aftonbladet – 25 juni 1847, sida 3

men beslöt imedlertid att ej så lätt gifva tappt, och åsy nea al det rikt serverade middagsbordet styrkte honom hans föresats. Det är ej möjligt... förespeglade han sj sjelf... det är ej möj!ist att hon kan vilja afstå sådana in komster, sådana vilkor... alltsammans är j annat än qvin nokonster, qvinlig tillgjordket! För öfrigt ar jag en gansk: bygglig man, af en ansenlig och reputerlig figur... Till följe af dessa tröstegrunder lät ban ej sin nys: erhållna dom ega minsta inflytande på sin apetit. Iiar söp och åt och drack väldeliga, och, så fort man stigit up ifrån bordet, började han på nytt sin inlärda friarelexa. hvilken han späckade med ännu flera bibelspråk, ideligen framdragande erkebiskopens princip att konservera huset: och slutande med att säga: Det är omöjligt, alt gunstiga fru prostinnan på allvar kan vilja afslå så mycken vördnad och högaktning. samt en på gudelig kärlek stödd begäran, framsagd i sådana ordalag, som minal Härvid hade han ett så sjelfförnöjdt utseende, att han började skratta, och allt hade förmodligen vändt sig till löje, om icke en händelse inträffat, som var nära att blifva af allvarsamma följder. Eit slags deputation, bestående af tvenne egendomsherrar och tvenne bönder af församlingens ledamöter, inträdde. Min bästa fru prostinna, yttrade den ordförande, jag har erhållit en skrifvelse från professor Svedelius, som säger, att erkebiskopen, af aktning för prostinnans salig man, önskade, alt hans enka målte komma alt sitta i orubbadt bo, och professorn rekommenderar högeligen en komminister Sundelius i prostinnans åtanka. Sundelius gick ett steg fram, satte upp hufvudet och krystade sig alldeles som en tupp, hvilken ämnar gala, men han fick ej tid dertill, emedan ordföranden fortfor: . ;De förnämsta sockenmännen hafva vid en sammenkomst hos mig fått del af förslaget, samteligen ansett det förmånligt och således öfverenskommit, att, om prostinnan behagar hedra nämnde komminister Sundelius med sin hand, så vill socknen enhälligt kalla honom till pastor. Jag tackar aldra ödmjukast! svarade Sundelius och bockade sig tre gånger med näsan mot golfvet. Något förundrade betraktade de begge ståndspersonerna