Aftonbladet – 23 juni 1847, sida 2

RR Rn nn nr RR rn AA Rn Ann rn rr EE — — — — skall väl roa sig litet!... dels lefver ju all betjening, ända uppifrån konungens första undersåtes, ända ned till den simste torpares drängpojke, i ett så Jjufligt Eldorado, när deras herrar sofva, alt det vore en bhimmelsskriande synd att ur denna slummer väcka dem. Verkmästaren märkte, att något vigtigt måtte hafva förefallit ... grefvens röst var dessutom -så berfaliande... mannen ansåg sig tvungen alt berätta, både hvad han visste och icke visste, samt tillade slutligen, att unga herrn tagit nycklarna med sig. Om dörrn skall huggas i stycken, måste jag in! sade grefven häf.igt. Skaffa en smed, som tar ifrån låset! Det skedde. Grefven befallde mästaren att följa sig. Man gick in. Mästaren slog ihop händerna, då han, vid inventeringen af unga herrns garderob och öfriga effekter, såg, att hans afsigt varit att aldrig återkomma. oo Genom Jeans rum kom man in på kontoret. Det första, som grefven der varseblef, var ett bref, adresseradt till kommerserådet. Han nappade det till sig. Bredvid brefvet låg nyckela till kassakistan, men — förseglad. Grefven sökte på pulpeten efter sigillet — det fanns ej. Mästaren for idkeligen omkring i rummet, som en snurra, och ropade: . Gud i himmelen! det var för ohyggligt! en så rik herre! Då kon väl ingen undra .på, att några fattiga stackara ge sig på chappen! Hvad skulle ban behöfva rymma, ban in Genom dessa utrop, denna otidiga jemmer, tillkallade han en hel hop vittnen. Under tiden bröt grefven helt oförmärkt brefset och ögnade igenom detsamma. Sminingom började de tillkomne att instärema i mästarens högljudda uttryck af bedröfvelse och förvåning. Men så kärt det ock var grefven, att det han kallade Jeans vanära blef bekant, så förolämpad fann han sig 1.kväl, såsom svåger, af all höra talas derom. Genom mästaren befalide han således alla att afligsna sig, lit tillstänga dörrarna och for hem till sig. Då ban steg ur, tillsade han lakejen strängeligen, att ej för grefvinnan eller hennes folk understå sig att yPPa det minsta. . SEXTONDE KAPITLET, Kommerserådinnan Aspelund hade, oaktadt all sin galna förnämitet och deraf följande efterapningsbegär, dock aldrig