Aftonbladet – 23 juni 1847, sida 2

Kjell Christopher Barnekow på Widtsköfle, och aans underlydande bönder. Hr Barfod berät tar om sonom följrde: General Barrekows äldste son, friherre Kjel Chris opher Barn koaw, blef efter fadrens död egarc af hans stamgård, hvars underliggande gods vid arf skiftet led minskning, derigenom att Webecks frälse gård med flere utsockne hemman afsöndrades frår Widtsköfle. Sjelfva hufvudgården, den enda som under så många tidskiften ej gått ifrån äldsta ega rens ättlingar, har både till byggnad och prydnac biifvit förbättrad af efvannämnde herre, så att des utseende vida öfverträffar den af von Linne gjord: beskrifningen i hans skånska resa, och icke på min sta sätt eftergifver bvad som berättas om dess här lighet i Gillbergs beskrifning om Christian stads län. Sedan Barnekow lemnat krigstjensten, i hvilker han gjort sig förtjent af att hedras med svärds orden, blef han med hofjägmästare-namn och vär dighet förordnad till öfverjägmästare i Christianstad län, hvilken syssla han 147714 afträdde till nuvaran de genaralmajoren Toll, och lefver nu utan embete Han gifte sig med en fröken Hamilion, dotter a hofmarskalken Hamilton och dennes andra fru, fri herrinnan Wranqyel, hvars fader var den af Will manstrands aktion bekante fältmarskalken Wranyel Af detta äktenskap föddes 2 söner och 3 döttrar hvilka alla lefva. Äldste sonen, baron Christiar Bar,eow, har un er de sist förflutna åren särdele utmärkt sig i de lärdomsöfningar, som vid konun gens vistande i Upsala bland de der studerande äd lingar blifvit anställde; han torde således med tider vinna det loford för snille och kunskaper, som be ständigt blifvit tillagdt hans förfäder. Fadren är en herre, hvilken, utan att sakna er kännedom som tillhör hans stånd, likväl ej anses fö något snille. Musiken är hans hufvudyrke, och har finner deri sitt största nöje. Hans hus har derföre alltid varit en liten musikalisk akademi, hvarest ortens amatörer hållit sina konserter, hvarvid han sjelf med färdighet spelat violoncell. Ja, hans smak för musik går så långt; att han alltid skaffar sig betjenter, som äro så skickliga musici, att de vid tillfälle kunna träda i orkestern, hvilket jag sjelf sett vid en stor kavaljerskonsert, som han anställde på Knutsalen i Malmö. Såsom nitisk frimurare ha han mycket bidragit till den i Christianstad upprättade loge, som redan hedrat sig med en liten barnhusinrättning och kopp-ympningsanstalt, samt med flera hederliga, men torftiga personers understöd. Baron Barnekows ömhet för sina bönder kan bäst inhemtas af följande händelse. Genom den dryga lösen, han till sina syskon måst erlägga, och de kostsamma förbättringar han gjort på gården, hade densamma blifvit temligen graverad med skuld. En kreditor, som kanhända hade spekulation på egendomen, uppsade ett deri intecknadt kapital af 20,000 plåtar; hvarigenom baronen försattes i den yttersta förlägenhet, och verkligen var betänkt att sälja MWidtsköfle. Han besöktes då af några gubbar på godset, hvilka sade, det de med oro förnummit den fara de lupo, att förlora sitt goda herrskap, under hvilket de och deras fäder njutit så lugna tider, att deras vilkor ej kunde jemföras med andra frälsebönders i Skåne. Til! erkänsla derföre tillbödo de herrn den summa, som fordrades till hans bibehållande vid egendomen, och presenterade efter några dagar 20,000 plåtar i godt speciemynt, sammanskjutne af Widtsköfle bys åbor. Man kan lätt vid detta anbud föreställa sig känslorna hos herrskapet. som för sin bergning nu hade att tacka dessa underhafvande, som af högfärdiga likar ansågos med förakt. En så vacker händelse är värd alt förvaras till efterverldens kännedom, såsom det mest lysande prof af underhafvandes erkänsla, och ett talande bevis på sanningen af den satsen, att undersåtarnes hjertan äro konungarnes säkraste skattkammare. Beklagansvärdt, att sådane händelser äro så sällsamma, att de mera beundras än berömmas. Likväl önskar jag, att intet annat skånskt herrskap må råka i lika förlägenhet, ty jag tviflar om något på sådant sätt blef derifrån befri adt. — När friherrinnan Barnekow: kort derefter föll i barnsäng, blefvo alla dessa ädelmodiga bönder och deras hustrur bjudna till faddrar, och på gården undfägnade, då de presenterade en faddergåfva af 4000 daler silfvermynt, idel kronor och caroliner. Herrskapet undanbad sig dock denna gåfva; men vid friherrinnans kyrkogång lät hon efter ortens sed beledsaga sig af de anseddaste bondhustrurna, som dervid infunno sig med de vid sådane tillfällen brukliga skänker, hvilka voro att uppskatta mera efter sättet hvarpå de gåfvos, än för deras egentliga värde. Detta förtroliga umgänge är den starkaste kontrast mot de flesta herrskapers sätt att bemöta dem. hvilkas möda och arbete förskaffar dem nöjen öch justbarheter. — Friherrinnan Barnekow, född af en den största ätt, hade de angenämaste gåfvor att göra sig älskad, och var den mildaste husfru och huldaste moder för sina underhafvande. Hon ansåg ej sin ära för när, att deltaga i deras oskyldiga nöjen, fastän hennes svägerska, den högdragna landshöfdingskan Thott, deröfver yttrade sin stora förtrytelse. Alla godsets innevånare togo således den ömmaste del i herrens sorg, då denna älskvärda fru, efter en långvarig och svår sjukdom, i sin bästa ålder afled 4784. Efter den tiden hade baron Karnekow föga trefnad på det herrliga Widtsköfle, som nu förlorat sin bäste prydnad. Hon saknades äfven af sina syskon, särdeles af hofmarskalken grefve Gustaf Bond:s fru, som, för att vara denna sin älskade syster närmare, förmålt sin herre att köpa Wankifva gods i Skåne. Ett märkvärdigt par i Skåne på sin tid var fältmarskalken friherre Staö! von Holstein och hans fru, född Ridderschantz. Deras bröllorp stod då brudgummen var nära 80 år, och b:uden redan ryllt 60. Denna förening var tilltänkt 40 år innan den fullbordades, men tillimtetgjordes då genom den mest egna händelse. Det torde interessera läsaren att höra hvad hr Barfod har att berätta om detta gamla par. Han bör ar med friherrinnans biografi, hvarpå i ett följande bref fäl: marskalkens förekommer. Vi följa ordn ngen i författarens berättelse.