Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 3

Vi få väl se, inföll kommerserådinnan, ännu me ippretad, vi få väl se, om inte Jean ställer till någo pektakel till slut, och det bara för din efterlåtenhets skul! Nej, följ du mitt råd! Kort och godt: antingen lyda, el er ock... arflös och utkörd..: Vi ha, gudnås så viss bara ett barn, af hvilket vi kunna hoppas någon glädje men så har hon också skänkt oss en son, som kan ersätt en vanbörding!, Dödsblekhet betäckte Jeans ansigte och tårar uppsteg hans ögon. Modrens obilliga hårdhet hade nu utsläck sista gnistan af sonlig tillgifvenhet och ömhet i hans bröst vågskålen sjönk åt Amalias sida. Enligt sin vana förble han stum, men i hans inre arbetade en enda tanke, hvil ken oafvisligt trängde sig in på honom: Måtte den son, ni utkorat, ej blifva den, som tillspika r likkistal... Grefve Adelheim inträdde. I blinken märkte han, att ett uppträde ägt rum; oci som ej gerna något för honom obekant passerade i han ;värföräldrars bus, så var han ej heller okunnig om orsa cen till detta. För klok likväl, att låta märka sig, gic van ogeneradt fram, och helsade med sin vanliga artighe oå sin svärmor. Hon vandrade ännu med armarna i sidorna fram oci illbaka på golfvet och kastade förfärliga blickar omkring sig Det var för bra,, utbrast hon, att du kom, min her måg! hör ... Och nu berättade hon Bela förloppet, och for ännu el sång ut emot sonen för hans så kallade otacksamhet. Grefven afhörde henne, så som det tycktes, helt upp märksamt; kommerserådet såg ledsen ut, och Jean, son edan fattat sitt beslut, blef allt kallare och lugnare, oc vetraktade med forskande blickar, mera sin svåger, än sil nor. Adelheim, som märkte, att han observerades af Jean unde ej så väl beherrska sina anletsdrag; att icke hans läp ycktes och ett mörkt moln öfverfor hans panna. En rysning gerombäfvade Jean. Han bade aldrig anat tt någon menniska kunde äga en så giftig blick. Denna undgick icke heller kommerserådinnan, men hor ittydde den på ett för sig gynnnande sätt.