Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 2

Nå väll låt oss fara tfver till Tyskland och derifrån till Frankrikel svarade Amalia, som redan hade uppgjort planen till deras flykt. Du har rätt!...n Skulle du ej i nigon af dina arbetares namn kucna uttaga pass till Stralsund? ... Jag följer dig i karlkläder .. Det var sant! En lycklig tillfällighet bjelper oss ur allt vårt bryderi. Vi hafva en arbetare, som är född fransman... jag har hans pass... det giller för honom och hans hustru... jag låter i morgon påteckna det för återresa... Och skrifver blott en orlofssedel åt mig sjelf... Vill du resa som min maka? ... Amalia bäfvade af fröjd; hon svarade blott med en handtryckning. Men nu kom den svåraste knuten, för hvars lösning hon darrade af ångest. nÄlskade Jean! sade hon, har du betänkt, att till en flykt fordras penningar ? Jeans anletsdrag mörknade. Penningar hade aldrig fattats honom... han kände ej deras egentliga värde förr, än nu, i det ögonblick han var färdig att försaka dem. Hans egen kassa bestod endast af omkring 400 riksdaler, och med sin vana vid affärer insåg han lält, att dermed företagas inga långresor. Man bet sig i läppen. Amalia märkte alltför väl det kritiska i sin ställning Om hon ej älskat Jean, skulle hon låtit allt ankomma pi en slump och kanske skrattat, i händelse företaget misslyckats; men hon älskade honom varmt och innerligt, och hela hans väl eller ve berodde på utgången. Goda Jean, förlåt min frågal bad hon omsider med någon förlägenhet. Fråga mig, älskade Amalia, fråga mig gerna.n Har du ingen egen förmögenhet ? Jag?... Hur kan jag det, då både min far och mo: lefvay och jag användt min tid i deras tjenst, allt sedar jag blef duglig dertill? Jag menar... något, som egentligt tillhör dig... son dina föräldrar icke en gång kunna beröfva dig? Jo, på det sättet taget, har jag något. Min far oc farbror ärfde efter sin far 400,000 riksdaler. Nå, deraf bör väl åtminstone fjerdedelen tillhöra dig?