Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 2

OM DEN NÄRVARANDE ROMANLITTERATUREN. , (Slut från thorsåagsb!.) Hvarje fäsare märker tydligen, stt när peroner uppträda, i en roman eller pjes, och tala vad som 4) icke tillhör deras körakter, eller 2) icke af tillfället betingas, såsom nödigt eller skäligt att då yttra; så måste författaren vilja, som man säger, hafva fram något utocm hvad stycket sjelf medgifver. Detta är tendensväende; likasom då författaren genom systematika framställningar på sidan om händelserna uppträder såsom afhandlande i egen person; stler då han talar genom allegoriska väsenden, hvilket är unge.är detssmma som att han afhandlar sjelf. Allt detta blir, ur artistisk synpunkt, klandervärdt, buru goda än reflexionerna, som på detta sätt uttalas, för sig kunna vara. Då föjjaktligen begreppet af tendensväsende nskränkes till dessa tre eller fyra fall, så blir yckså med detsamma frågan afgjord, huruvida produktioner inom konstveriden från denna sida iro att tadla eller icke. De två första sälten iro utan undantag fördömliga. När en auktor åter sina personer säga saker, som icke tillhöra deras karakter, eller icke motiveras af tillfället, då de uttala reflexionerna, så begår han alltid en missteckning. Detta fel är så mycket vigtigare att anmärka, som det är ganska öfligt. Huru ofta hör man icke från teatern långa dialoger, deri personerna resonnera sådant, som de i verkligheten omöjligen kunde bafva skäl eller behof att yttra för hvarann, och som blott tillkommit för att gifva åhörarne vissa underrättel.er, eller emedan föriattaren velat hafva fram vissa pikar, vissa godbitar. Parasitväxter af detta slag möter man ej mindre ofta i romaner, ehuru de likväl alltid härleda sig blott från författare af mindre talent, så att de sjelfve ej märkt felen; eller från skribenter med prosaiska intentioner, så att de uppoffrat konstteckningens fordringar och det artistiskt sanna, för att skaffa fält åt åtskilliga utom stycket liggande betraktelser, hvilka, äfven om de äro geda, dock haft sin plats vida bättre i en särskild afhandling. Det tredje fallet för tendensväsende, då författaren i sitt stycke inlägger reflexiva delar, men icke låter dem framkomma genom de handlande personerna, innehåller följaktligen icke missteckning. Mot hela detta sätt kan msn endast anmärke, att de förslappar intresset genom det afbrott, sum göres i berättelsens egen utv eckling. Det bilda: således någonting oariistiskt, icke genom missgrepp, men genom öfvermålt. Sådant visar sit ofta och Mycket i tyska och franska romsne; från den sednare tiden, då en mängd social: frågor i dem bringas å bane och afbandlas särskildt i vidhäftade bitar (se t. ex. hos Sue : Perisermysterierna), i stället för att utvecklas och framhållas genom styckets egna personer med gifven karakter häraf, cch vid tillfällen som fullkomligt egnat sig deråt. Detta utgö!