Aftonbladet – 19 juni 1847, sida 2

imedlertid ett teniensväsende, som med nöje: emottages af många läsare. År det ej för vid-ls lyfuigt, kan det så vara; i konstväg står det. dock alltid lägre. Det fjerde sättet, slutligen,l: då auktorn framlägger sina system-reflexioner genom allegoriska varelser (såsom då Tieck låter Sonnetten, Romenzen, Allegro o. a. d. tala),l: kan cndast fritagas från fel mot det artistiska, . så vida man inrymmer elt eget konstslag häråt.: Detta kan man utan tvifvel också; men den al-li legoriska genren, som då är till, medför likväll. gerna något outhärdligt genom den frågan, som. läsaren alltid gör sig, hvarföre förf. icke hellrel. framställt saken i en deråt egnad afhandling, då allt kunnat blifva klarare, djupare och bättrel. uttryckt än genom opersonliga fantomer. AN Systemskildring tillhör i grunden vetenskapen och ej konsten; den kör således framställas il: afhandlingsform. Personskildring, karaktersmålning och händelseteckning, deremot, kunna ligga . inom konstens krets. Äro personen och hans: karakter sådana, att han för tillfälet filosoerar, så är också detta då på sin plats artistiskt, nemligen såsom ingående uti personskildringen (man hör hvad den menniskan tänker och går för,), men icke för systemets cch de uttrycktal tankarnes egen skul!. Det är just detta urskil-l. jande man icke alltid gör, men som är i högl. grad angeläget, så väl för skribenterna sjelfva,l som för derzss läsare och bedömare an kan ur dessa synpunkter icke neka, att t. ex. Ålex. Dumas i sina romaner är större artist än Eugene Sue, oaktadt den sednares arbeten skänka sina läsare en rikedom af politiska, filantropiska, ekonomiska o. s. v. sidobetraktelser, som saknas hos den förre. Dumas afbåller sig från sådant; han blott berättar händelserna och skildrar personerna. Han reflekterar föga sjelf; han lär oss ingenting vetenskapligt. Men detta hindrar ej, att, om en af de uppträdande karaktererna särskildt för sin del är reflektör, filosof, eller till och med theosof, så inflyter mycket åt det hållet i romanen (såsom man t. ex. ser i ples Mcmoires dun Måedecin, der Jac. Balsamo, Althotas o. a. förebafva kemi, magnelism, själarnes palingenesi o. s. v.). Sue filoso:erar mycket utanför berättelsen samt bred vid sina personer; men det är detta som sällan eller aldrig Länder Dumas ). Ungefär samma skilnad visar sig emellan Bulwer och Dickens. Den cednare är derföre otvifvelaktigt större artist. Marryat har äfven detta slags företräde. Irwing är en stor sidoreflektör; Cooper nöjer sig mera med att berätta blott, och är härigenom mera konstnärlig. Går man längre tillbaka genom seklerna, uppt cker man snart, huru romanförfattarne gruppera sig i två klasser, å ena sidan med Lten eller ingen, å den andra med mer och ofta ganska mycken lutning åt ett begär att afhandta för enskild del, utom och bredvid styckets egen corpus, som är och bör vara dess egentliga innehåll och väsende. Den sednöare sidan har till och med utgjort en särskild genre, den så kallade lärodikten, hvarmed man väl endast förstått ett visst slag inom poesiens arter, men som med skäl kunnat utsträckas äfven till en hel klass romaner; i synnerhet engelska och tyska, med inlagdt syfte att på ett separat sält vara moraliska och instruktiva, och hvilka under förra tider utgjort förelöpare till hvad vi nu hafva såsom sociala tendensromaner. I sanning måste kritiken känna sig i en högst besynnerlig, nästan vådlig ställning, både till sig sjelf och än mer till allmänheten; då den nödgas afkunna ett — ur konstens synpunkt — fördömande utslag öfver hela denna romanklass. Gillar då ieke konstdomaren moral, religion eller undervicning i allmänhet? vil han icke se dem utsådda 1 läsares bjertan ceh själar? är konsten i och för sig sjelf någonting sådant, som står 1 strid med moral, religion och alla goda kunskaper, så att, om den icke alldeles vill se dessa utrotade ur verlden, den dock ej lider dem på sitt eget område? — Så skärande allt detta låter, är svaret imedlertid enkelt. Alit det lärorika i verlden (vare sig som religton, moral el:er andra förträffliga kunskaper) uppskattas till hela sitt värde; men, så vida det fraraställer sig såvom systemskildring, eger det sin egen uttrycksform, Vetenskapens, alhandlingens (d. ä. prosans; nerligen i mening af väsende: ej blott prosa såsom stilslag). Kritiken säger så!edes till hela denna instruktiva klass blott: gå och var på din plats; och du skall då besitta din rätta inflytelse, din utomordentliga storhet i verlden! — Förstår man detta, så begriper man äfven, att det ej innefattar någonting nedsättande för religionen och moralen i och för sig, utan endast för skribenter, som inblanda obehörigbeter i sina arbeten. Det låter hårdt; men man kan nära nog uppställa som regel, att romaner hafva ett under haltigt konstvärde i samma min som de äro scieniifikt lärorika. Det kan alltid frågas: hvad menar man väl med dessa visthus för otaliga maximer, betrakte:ser åt alla håll, känsloutflygter och satser, som skulle kunna säga ganska mycket inom silt system, sammanlänkade med prineiper och ledande till sluttöljder; men som 1 en roman endast fylla sidorna, så fort de icke stå der såsom tillhörande sjelfva personskildringen (d. v. s. stt man på dessa maximer och I betraktelser hör hvad de handlande karakte) Att en författare på ett eller annat ställe kortligen gör några anmärkningar och sidobetraktelser för alt sammanbinda ämnet och berättelsens olika I delar, är helt annat och menas naturligtvis ej här. ) Detta är icke att systematisera och filosofera för i egen räkning. ara ifver till Tyskland och derifr an Ja,. vis