Aftonbladet – 17 juni 1847, sida 2

skildt skildra den otroliga färdighet, nhvarmed han exeqverar dem; en hvar har i dessa dagar baft tillfälle att beundra densamma. Men hvad: som företrädesvis karakteriserar hr Th:s föredrag, är den lugna, jemna hållningen deri, den mästerliga fördelningen af Jjus och skugga mellan de många olika partierna, som oupphörligt korsa hvarandra, samt touchens fina, i det oändliga skiftande nyanser, hvarigenom hvarje parti. erhåller sin på håret afmätta grad af styrka eller matthet. Man kan ej höra mera noggranna och riktiga proportioner i afseende på tonens dynamik: cantabile!s nitiditet, fioriturernas elegans, passagernas bländande prakt — allt framträder i sin rälta dager, och det hela skymtar med sylfidisk lätthet förbi sinnena, samt qvarlemnar hos dem en bild af kristallens genomskinliga. klarhet. Man skulle tro, att så beskaffade prestatio-ner ej kunde lemna någon önskan ouppfylld;detta är imedleriid en sak, son beror af de olika fordringar en hvar görsig af ettkonstverk. Fordrar man sjä!, poesi, musikalisk uppfinning, så torde man ej blifva fullt tillfredsställd; åtminstone ha vi icke kunnat upptäcka dessa elementer i hr Th:s operafantasier och hans utförande deraf, hvari: han gifvit det mekaniska en öfvervigt, som nästan qväfver det estetiska. Derjemte är dessa pjesers formella hållning i-allmänhet temligen lös, och de serskilda delarnes anordning ej betingad af någon inre nödvändighet. Imedleriid bör man undantagsvis nämna ett par putier i fantasierna öfver Don Juan och Den Stumma,. der hr Th. med mycken savoir faire kombinerat motiverna, och detta ver i synnerhet fallet Yr sisträmnde pjes, der han serdeles skickligt sammanväft melodien till tarantellan med iåtskilliga andra i operan förekommande motiver. Bland de öfriga styckena anse vi Mosesoch Hugenott-fantssierna för de minst lyckade, äfvensom man i hr Th:s exekultion af dessa pjeser icke alldeles återfann hans vanliga finessoch yt!re fulländning. Vi vilja för öfrigt med dessa reflexioner ej egentligen göra hr Th. någon förebråelse: motsvara hans kompositioner ej i allo musikens fordringar, så uppfylla, de desto rikligare hvad man fordrar af en annan beslägtad konst, den man kunde kalla instrumenlik: en konst, om hvilken man nästan dagligen är i tillfälle att bilda sig temligen klara begrepp, ehuru vi tro att dep, hvad pianospel och kompositionen för deita instrument vidkommer, genom hr Th. erhållit den högsta utbildning, som mensklig förmåga kan gifva den. Hvad vi i det ofvanstående yitrat, gäller egentligen om den genre hr Th. sjelf uppställt, och hvilken han företrädesvis tycks hylla; så snart han deremot!t öfvergifver sina operafantasier, kan man ingalunda frånkänna honom talang såsom kompositör. Sålunda närmar han sig stundom den s. k. romantiska skolan, och detta fält, der han sammantriffar med Chopin, Henselt, Schumann, har ban prydt mer mer in en doftande blomma. Han gaf prof derpå i sin Thöme originale Etude, samt i Barcarollen, hvilken ostridigt eger mycket behag, endast att styckets sednare hälft aflägsnar sig från den simplicitet, som här utgör ett hufvuddrag. Hans Andante cantabil: synes oss deremot lida af en alltför yppig figuration. Hr Thalberg biträddes vid sina konserter, enligt egen öaskan, blott med ett par sångnummer. De som förekommo vid första konserten ha redan förut blifvit omnämnda i detta blad; vid den andra sjöng m:ll Fundin med enkelt och behagligt uttryck 2:ne visor af Josephson och Lindblad, samt slutligen Sotargossen, hvilken dock tycktes finna sig något generad på kongl. teaterns tiljor. Äfven hörde man en vacker fyrstämmig Canon, som med förtjenst sjöngs af m:llrna Ebeling och Fundin, hrr Strandberg och Haglund. — Vi hafva för öfrigt från flera håll hört anmärkningar göras vid enformigheten i hr Th:s programmer, hvilket genom orkesterbiträde lätt hade kunnat afhjelpas. Ett. par goda ouvertyrer hade utan tvifvel hörts med nöje, äfvensom någon klassisk piano-konsert säkert icke skulle hafva minskat det bifall konsertgifvaren vann i så rikt mått. Mozarts och Beethowens klaverstycken äro visserligen i tekniskt afseende lätta för en exekutör med hr Th:s färdighet; men att återgifva dem med deras egendomliga styl, erfordrar hos en hvar ett serskildt studium af dessa mästare, och sikert skulle mången konstvän önskat erfara, från hvilken synpunkt en så utmärkt vir-tuos uppfattar dessa odödliga verk. —u— 7 L OM DEN NÄRVARANDE ROMANLITTERATUREN. Den stora utveekling, romanlitteraiuren under de sednare åren, dels i originaler, dels i öfversättningar, hos oss tillkämpat sig, skulle,