väsenden, menniskin, om icke konstens framställningar bidroge dertill? Ej stå sådana uppgifter att bekomma genom de allmärna abstraktioner, blott, som filosofiska och religiösa läroböcker understundom meddela. Dessa röra oss mången gång litet nog, oaktadt all välmening. Orssken är, att vi så ofta känna på oss, det de angå mycket, men icke alltid just det, hvarpå dock tusende af oss behöfva och önska upplösning, svar, eller åtminstone en i saken upplysande tanke. Bör man förundra sig då, att den menskliga individen helst af allt studerar hvad som ligger den närmast: som angår det: humana: som har till syfte att visa buru denna individ universaliseras, hvilket utgör sjelfva motsatsen af den egoistiska drift, man eljest så gerna underskjuter hågen attforska i individualismens arkiver, det vill säga, i romanlitteraturen? Denna håg skulle endast kunna vara fördömlig, om den uppstode med exklusiva anspråk; det är, om den påstode, ait allt annat slags poesi och konstframställning, utom romanen, vore af ingen betydelse, af ringa värde, ell;r icke tvärtom af ett ännu högre. Men dylika anspråk hafva ingenstädes afhörts. En anmärkning af annat slag rörande romanlitteraturen, är dess bekanta fsllenbet för tendenser. Häruti se viss2 konstdomare en förtjenst, andre ett fel; och afgörandet beror ytterst på hvad man menar med den omständigheten hos en vitter produktion, att h.fva tendens. Denna fråga ir verkligen af stor vigt för konsten, och det torde derföre tislåtas oss, att med några ord söka reda ämnet. Till en början: när man talar om tendensromaner; afsigts-pjeser, stycken med inlagda eller underförstådda meningar o. s. v., och således dervid tänker sig någonting särskildt, en specifik art inom konsten; så kunna då orden ptendens, afsigt m. m. icke vara tagne endast efter det allmänna begreppet af riktning, syftemål, plan. Ty, om så vore, skulle allt, som i verlden nånsin utkommit och vidare visar sig, ej kunna utgöra annat än tendens-kompositioner. Den enklaste berättelse om något, som tilldragit sig, har onekligen det syftet (den tendensen) att berätta händelsen. Sjelfva Odysseen skulle vara ett tendens-epos, enär den har elt ändamål, det, att skildra Ulyssis återfärd till Ithaks. Aeneiden icke mindre, emedan denl har ti!l tydlig tendens, att besjunga Åcneas och hans följeslagares resa till Talien och bosättning i Latium. Och inom den romantiska klassen, hvar fiaone; väl ett arbete, på vers eller pros2, som icke har sitt ämne? och dermed sin gifna tendens att utföra det? Kan väl ett en-! da stycke af alit hvad Goethe, den universala-; ste af alle, skrifvit, frikännas från egenskapen att vara någonting? och i och med detsammaj. hafva sin egna riktning, sin vissa tendens? Kan : man icke säga detsamma om den naivaste folkvisa? om hvarje den mest instinktiva, blott pål naturinspiration stående sammansättning? . Det är följaktligen klart, att man icke menar sådant, när man talar om tendens-arbeten. Men hvad menar mean då? Jo, stycken med inlagda reflexioner. Reflexioner? satser? tankar? påståenden? yttranden? anmärkningar? betraktelser? — Gifves!. då någon enda kompositionaf alla de slag vij( nyss citerat, och af alla som kunna nämnas,l! de der icke hafva reflexioner på hvarje sida? Kunna tankar möjligen undvikas? Hm, detta menas icke. Nej! man förstår med tendens-stycken, vare sig romaner elier annat, sådana, hvari man tydligen finner författaren hafva valt sujetterna efter sin smak, eller lagittill ämnen dem, hvarpå han sjelf med förkärlek tänker, och som tillhöra hans System, i fal han öfver hufvud är en person med sådant. Omöjligt! Menade man blott dett2, så skulle åter ingea skrift i verlden kunna undgå att. tillhöra tendensväsendet. När hafva ej förfat! tare valt sina sujelter? Och när man väljer ämne, när man tager karakterer eller händelser , till skildring, utan tvifrel gör man det då all-i j Il ( I tid efter hvad man intresserar sig för. Månne icke Homeros hyste förkärlek för Trojanska krigets skildring, eller hved förmådde honom eljest att sjunga Iliaden? Månne icke Virgilius hade en utmärkt smak för pi?s Aeneas, och fann sitt synnerliga nöje i den segelfart och den kolonisation han beskref? Vi ville väl se den skribent, prosaist åller skald från hvad tid och af hvad slag som helst, hvilken, när han skrifvi, icke skrifvit efter sitt tycke, sitt val? som icke gjort framstälningen ur, i, eller ef er sitt system, hurudant detta än må vara? huru litet eller kuru mycket detta ock varit utveckladt? Om dyl:kt måste följaktligen icke heller vara frågan. Imedlertid kan det icke nekas, alt, när man talar om konstprodukter med tenden-er, förstår l man stycken, icke blott hvaruti reflexioner, satser, tankar 0. s. v. förekomma (ty sådana! finnas i alla), ej beller der de förekomma ef-l, ter författarens smak och val (ty det är ocksåijs alltid händelsen); utan der de stå på någotft visst sätt. Vi skola med några ord söka uppgilva, hvaruti, efter vår tanke, detta vissa säll ; f Hestår; 2