Aftonbladet – 16 juni 1847, sida 3

Nå ändtligen!. . skulle Amalia för halfannan veck sedan hafva tänkt. Nu stridde i hennes själ blygsel, förvirring, samvetsag; och nyväckt körlek. Denna förtviflan, alstrad af hans fruktan att förlor: henne, upprörde hennes innersta: en sådan kärlek, sådan: uttryck, så himmelsvidt skilda från dem, hon varit van at höra, anslogo mäktigt hennes hjerta. För första gånger pressades tårar öfver hennes förnedrade tillstånd ur henne: ögon, för första gången kände hon sig ovärdig att slutas : en ädel ynglings armar. ; Då Jean såg hennes tårar, fruktade han att hafva förolämpat henne. Jag ser, Amalia, yltrade hon med matt stämma, pat! ni ej älskar mig, att endast er himmelska godhet gör, at ni ej förjagar mig ur er åsyn... Amalia, säg blott, att ni förlåter mig...lh xJag? förlåta erl) Jean missförstod meningen af dessa ord; hvad som hos henne var sjelfanklagelse, upptog han såsom förebråelse. Den milde, blygeynglingen kände all bloden stockas kring sitt bjerta; ban knäföll åter, kysste hennes hand och hviskade Farväl, Amalia! ... : Han uppsteg sakta och närmade sig långsamt till dörren Amalia hade, under känslan af sin ovärdighet, ej vari i stånd att räcka honom sin hand; men, när hon nu sig honom fatta dörrlåset, qväfde fruktan att förlora honom al annan känsla; hon sprang upp, ilade fram, fattade hans händer, och, utan att veta hvad hon sade, rörde sig hennes läppar till en ljuf, försmäktande bön: O, gå ej! Blif qvarl... Jag älskar dig, älskar di outsägligt! NIONDE KAPITLET. Det var sjelfvesta fan så väl du gjorde din sak, Lotta Jag kunde ha gifvit mig hin på, att det var sanning hva! enda smul. Se här skall du få se hvad jag fick, och de bara för jag öppnade porten. Brita uppvisade en blank riksdaler. Vatten utsläcker ej eld hastigare, än dessa ord släckt den saliga känsla, hvaraf Amalia var intagen; de nedstörtade henne åter i verklighetens mörka natt. Hon hade förgätit hvem hon var... hade blott känt sig älskad och älskande... och nu... hvad var hon nu? Hon skulle fallit i förtviflan, em icke fruktan tvinga henne till förställning. Så snart hon hemtat sig frampinade hon ett öfverljud: skratt, och sade: