Aftonbladet – 12 juni 1847, sida 3

slog... sade, att, om han känt mig, skulle han aldrig tillrådt sin brorson att öfvergifva mig... — Jag ville, så fort som möjligt, sluta detta för mig så ytterst pinsamma besök; men fa:brodern övertalade mig att, såsom bevis på försonlighet, tillbringa aftonen hos ho: nom... Jeg tror visst, att någon, under det jag befann mig der, ruckat klockan i matsalen tillbaka, ty, när maten inbars, var hon åtta, och strax efter måltiden gick jag derifrån. Då jag på Slagtarhusbron hörde brandvakten ropa elfva, blef jag högst bestört... Ack! aldrig kunde jag dock ana, att min man skulle ha en så svart missgerning i sinnet... Man ville göra sig af med mig... Ni var min räddande engel!... Och denna bof vill ni skona? Ja, min herre. Hvad vinner jag väl genom hans straff? Jag yppar ju dermed äfven min egen vanära, och gör hans hustru och san lika olyckliga, som jag sjelf är... Jag har fast beslutit att ofördröjligen lemna Stockholm och bosätta mig i någon aflägsen trakt af Sverige, der hvarken mitt namn eller mina svåra olycksöden äro kända. Min fru, ni gör rätt... denaa handling hedrar både ert förstånd och ert hierta.n Dock förmådde icke Jean att fatta, hvarföre detta beslut, som han i intet afseende ogillade, skulle iså hög grod oroa honom, som det verkligsn gjorde. Audra planer för hennes framtid, ea del äfventyrliga nog, hvälfde sig derföre i hans hufvud; men blyg och förligen, sm hen alltid var ibland fruntimmer, vågade han ej framställa dem. De gingo alla ut på, att hon skulle bosälla sig, antingen i Stockholm eller i nejden deromkring. Ty att förlora henne, det kände hsn reden, skulle för honom blifva ytterst smärtande, Hon var ju så var, så skön, och han ansåg henne för ett dygdemönster ... han hade iu räddat hennes Hf... bon hade ju hvilat vid hans Bjorta... hon var honom derföre ob: skr. fligt dyrbar. Den historis, hön uppdukat, hade, honom ovetande, upprört hans sinlighet. Alit bidrog att hos den ädle, oerfarne ynglingen uppväcka en nästan outsläcklig lidelse, och han var redaa utan räddn ng förlorad, irnan hen ännu anade, alt någon annen käns sla, än det renaste medlidande för den beklagansvä rda qvinnan intagit honom. Det är således afgjordt, att ni reser...?, frågade Jean, nästan hviskande. FP morgon, minherre.n I morgon... ? upprepade Jean med darrande röst.