Aftonbladet – 12 juni 1847, sida 2

Redan vid tolf års ålder var jag nog olycklig att förlora min mor. Dermed börjades de grufliga motgingar, som sedan oupphörligt förföljt mig... och om någon gång deras slag blifvit fördröjda, så hafva de så mycket hårdare drabbat mig eft-råt... : Min far, som ville gifva mig god uppfostran, skickade mig hit upp till Stockholm i en pension. Knappt fyllda emten år, erhöll j.g snart genom bref hemifrån underrättelse, att äfven min far låg på silt yttersta. Min sorg var obeskriflig. Jag reste genast ner, och kom... för att emottaga min fars sista suck. Således var jag då, vid femton års ålder, faderoch moderlös .. . Min egendom utarrenderades, och jag flyttade till min morbror och förmyndare, borgmästar Dahlström i Malmö... Kort derefter anlände en resande härifrån dit ner... tillåt mig, min herre, att förbigå beskrifningen på denne man, som ägde allt... skönhet... qvickhet... talanger... allt, allt... utom ära och redlighet... Ni har redan sett honomp, tillade hon med matt röst, det var den man, ur hvars händer ni räddade mig. Vid dessa sista ord hade hon, Iksom hänförd af sin känsla, faltat Jeans hand, den hon bäftigt tryckte; han förde hennes medvetslöst till sina af tårar fuktade ögon. Sedan hon något hemtat sig, fortfor bon: O, låt mig endast helt kort vidröra den tid, som nu följde! ... Han sökte och vann min bekantskap... sade sig redan hafva sett mig här i pensionen, och ait han redan då fattat tycke för mig... med ett ord: innan jag tänkte derpå, var jag förlofvad med honom, och inom kort var jag hans maka... Vi flyttade ut till mn egendom, den han sjelf öfvertog . .. Minnet af den sälh-t, jag då njöt, bar ej bleknat i min själ; men... ett år förflöt ... och efter dess. förlopp blef min mans lynno? ojemnt, stundom hårdt. Så ung jag än var, insåg jag alltför väl, huru vårt kapital förskingrades, huru vår egendom vansköltes, Lura Axholm mer och mer aflägsnade sig ifrån mig och började föra ett ganska utsvälvande lefnadssält. En gång vågade jag göra före tällningar: Far inie så mycket bort... var mera hemma och se cfter folket... vår egendom råkar ju i lägervall... Du är ett barns, svarale han mig, skrattande, gå du till dina dockor. vÄnnu ett halfår, och han var... försvunnen,..