Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 2

Men, Antonio! hvar är då den ifrågavarande taflan? mig lyster att genast skärskåda henne. Vi hafva uppackat och uppställt konststycket längst fram u!i din studio och på din ställning, mästare, svarade den tillsporde. . På min ställning, diamine! och alltså nedflyttat min döende Cecilia ? Vi hafva låtit Rafaöls Sancta Cecilia intaga den döende Cecilias plats så länge, och ställt din målning vid sidan af det främmande arbeItet, för att så mycket lättare låta dig kunna jemföra dem. aPoverino Rafaöllo ... jemföra oss båda, nej, man må vara stolt öfver hvad man kan och förmår, då det är godt — dock ej på andras bekostnad. Alltså ingen jemförelse, hören j det; gerna vill Jag dock låta min pensel förbättra bans Cecilia, men jag förbjuder eder strängeligen alt -härom yttra ett ord. Det vackraste sättet alt använda sin kunskap, är att bjelpa den mindre kunnige fram, utan att han behöfver rodna derför. Om Rafaöl har jag hört mycket godt. Och nu fort till Bolognan... Solen hade ej ännu nedgått, då Francia inträdde i sin atelier.. Framför Rafaöls taflaå hade man hängt ett karmosinfärgadt täcke. : Å När jag kommer midt på golfvet, dragen då förhänget undan, befallde mästaren, och gick långsamt fram. Han såg på sin blottade Cecilia, och ett leende äf Belätenhet öfferflög hans läppar. I os i Francia tog nu det sista steget och stannade — draperiet undanrycktes, och för hans hungrande blickar framträdde, ej olikt en andesyn,! li glansen af hela sin öfverjordiska-skönhet; den!