5 VD Rent nn LJ SN äfven ett jordiskt samhällslif, såsom beredelse för det oändliga; de måste således räddas; för sam hället åter, och — för himmelen. Man har mycket klandrat eller missförstått isynnerhet den omsorgen och vården om de dömda: man har trott, att detta kunde ske erdast på de oförvitliges bekostnad. Man har sagt, att fångarne hade ju ändå, genom det nya straffsystemet, i sina celler mycket bättre, än hvad de fria hafva, nemligen varmt och godt husrum, tillräcklig föda, kläder, hvila o. s. v., och nu dertill finge de besök, sällskap, omhugnad i öfverflöd. Återigen ctt missförstånd, uppkommet af det allmänna sättet att se allt endast till det yttre. Ty den, som detta säger, vet hvarken hvad vaknande och ondt samvete är, hvad ensamhetsfängelse vill säga, eller hvad en allvarlig själasörjares samtal om den rättfärdige, men tillika nådefulle, evige domaren betyder. Man invänder vidare, alt staten skall bekosta fångarnes själavård, likasom de fries, och att ingen obehörig må intränga sig uti en annans embete. Visserligen, om staten dertill för tillfället hade att använda tillräckliga medel. Men sedan vårt land nyligen anslagit dryga summor för fängelsernas blotta byggnad, så är det omöjligt att genast vänta förnyade anslag för religionsvården derstädes. Denna utgör likväl ett så oundgängligt bihang till det nya straffsystemet, att det derförutan måste helt och hållet förfelas, enär de inspärrade förfalla inom ganska kort tid i djurisk försoffning, eller förtviflan, hvilket sednare bedröfligen bevisas äfven i vårt land, med sin endast några månaders gamla erfarenhet, genom de icke heiler här uteblifna sjelfmorden och försöken till sjelfmord. Skulle äfven den redan nu vid hvarje sådant fängelse af staten lönade själasörjaren offra, såsom det nya kyrklagsförslaget föreslår, ända till 6 timmar hvarje dag inom en bestraffningsanstalt, bestående af t. ex. 480 celler; så utgör detta för hvardera af de fängslade endast en tid af 2 minuter; hvilken tid, man måste medgifva det, knappast är tillräcklig för fångvaktaren att frånskjuta och åter tillregla bommarne. Man invänder äfven slutligen: alla behöfva ej besökas hvarje dag. Vi svare: att besöket är här ytterst angeläget och tillika omöjligt att beräkna, om en eller flere gånger på dagen är nödvändigt, ty cellfängelset har, äfven på den mest förhärdade, en så hastig och så förfärlig verkan, när samvetet vaknar, att äfven den uti gemensamhetstfängelset mest utbildade och fulländade bof, som förflyttades nyligen på försök till denna ensamma inspärrning, innan kort blef en helt annan. Man iakttog nemligen, att han första dagen skrattade, axd:a svor, tredje sof, men den fjerde kunde intetdera af allt detta, utan endast gräf. Då var tiden inne, icke under minuter, utan under timmar, för en sann och värdig själasörjare att gå till och fråga med Christus: hvad yråter du? iv ad söker du? samt hänvisa honom på att begråta sin skuld och söka sin försoning. Jag behöfver icke tillägga, att om inga andra besök, än af rent andlig art har här kunnat vara i fråga, äfvenså, och efter uppdrag och tillåtelse företagna af inga andra än dem, som hafva sjelfva nog rik andlig erfarenhet, för att ej utaf hyckleriet och den förställda känslosamheten bedragas. 3:0 Dessutom och-för det tredje — hvad skall väl blifva dessa fångars slutliga öde? Icke kunna de för lifstid hållas inneslutne i fängelse, icke heller allesammans eller de fleste hängas eller halshuggas der, såsom ett draconiskt lagstiftningsproject ännu i våra dagar önskat ? Nej! de måste åter utgå utur fängelset, de måste återgifvas, efter öfverståndet straff, åt samhället, men huru gå de ut? Huru skola de kunna vara ångerfulle med allvarlig föresats till bättring om ingen handledt och undervisat dem dertill? De äro icke, såsom efter gamla systemet, hudflärgda nu till kroppen och uppenbart uti Guds eget hus hånade — det är sannt; men de äro med föga eller ingen religionsvård, de samme, om ej sämre och omenskligare behandlade till själen; ty icke må man tro, att blotta murarna förbättra eller att allena den inlagda bibelns närvaro pånyttföder! Till samhället måste de dock återgifvas. Men huru? Detta är frågan för föreningens framtida verksamhet. Icke genom beredande af arbetsförtjenst på den ärlige arbetarens bekostnad, derom äro vi alle ense — icke en gång törhända uti de fordne hemmen och förhållanderna; deras egna, n:: mera vaknade hederskänsla bör afhålla dem sjelfva derifrån, men huru, när vårt fådernestand saknar för det närvarande både deportationsorter och åkerbrukskolonier? Huru skola de återgå till samhället? De kommitterade hafva svarat: genom fortsatta vänliga uppmuntringar och råd, för att, om möjligt, förekomma deras återfall. Dessa vänliga uppmuntringar och råd torde dock behöfvas, icke biott för den frigifne sjelf, utan äfven för att hos det fria samhällets alla medlemmar söka bearbeta opinionen till den bättrades fördel, så att ban icke såsom nu, och det med rätta, enär han är utgången från gemensamhetsfängelsets vexelundervisningsskola för brottslingar, betraktas endast med fruktan och afsky af sina medmenniskor, och såmedelst tvingas, om han också icke vill, att beträda på nytt den fordna banan. Här möter en dock det sista och stora inkastet, att opinionen i detta fall, i stället för att rättas och förädlas, kan så lätt öfvergå i den motsatta förvillelsen att förblanda begreppen om rätt och orätt, så at sista grundvalen för samhällets tryggbet vore skakad. Vi svare äfven för det tredje och sista: ji! så länge ännu de enklaste begreppen i allmänna moralen fortfara att vara förvillade hos många både af högre och lägre klasser. Det är ju nemligen ett alltjemt ganska, anmärkningsvärdt förhållande, äfven i de så kallade bildades umgängeskretsar, att de städse och med rätta visserligen icke inlåta hos sig den offentligen, i afseende på ett af herrans bud, om äfven genom ögonblicklig hänförelse förledde, dömde och bestraffade; men den ofta långt djupare sjunkne, den utaf grundsatsZoch vana brottslige, men ännu odömde bofven upptaga de med all oförminskad aktning och artighet. Brottet mot egendom är visserligen en svår synd, hvilken Guds ord ock bestraffar, men brottet mot en medmenniskas person, dess goda namn, rykte och heder, dess oskuld och saligbet, måste dock vara en lika svår, om icke svårare; likväl kallas och anses ju ännu alltjemt både förtalaren och förföraren, både förtalerskan och förförerskan, särdeles om de dertill äro rikt utrustade med snille, fägring och penningar, för intagande och intressanta umgängsmenniskor! Om all sådan skillnad vet icke Guds ord och samhällslifvet bör icke heller veta den. Föreningen önskar bidraga till redandet af des:a begrepp. Synden, brottet, lustan, allestädes och hos hvem som helst den träffas, är fördömligl och straffvärd, men syndaren, den ångerfulle och förbättrade, kan dock få nåd af Gud ännu och bör således äfven ega att räkna på densamma af menniskor. Ingån då ett nytt förbund, I mensklighetens sanna vänner! icke mera endast för kroppsliga, jordiska