Aftonbladet – 10 juni 1847, sida 2

christendomens ide, såsom en återgång till första christna kyrkans kärleksdagar, såsom ett inscende slut!igen utaf fruktlösheten af allt hvad man hittills gjort för verldens förbättring, eller det förvända i sättet derför, då man allestädes velat gå utifrån och inåt, i stället för tvärtom inifrån och utåt, såsom det förnuftiga varelser anstår? Nöden är allmän, men, Gudilof! äfven i våra dagar besinningen. Man har börjat fråga efter orsakerna till brotten; man har satt i första rummet fattigdomen och. nöden, och fattigvården har förslösat hvarje år sina millioner; men man har dervid förgätit, att de fallande och fallne hafva allestädes långt farligare fiender att bekämpa, än hungern, nemligen sin egen lusta och yttre förledande exempel. Man har vidare anfört försummad och vanvårdad uppfostran såsom en af orsakerna till de första stegen på brottets bana — och man har inrättat och vill inrätta allt flera så kallade Räddningshus, för att ersätta hvad hemmet försummat, men månne icke frestelsen för lättsinnige föräldrar derigenom ock blifvit nog stor, att afbörda sig på andra det dem af Gud sjelf pålagda ansvaret och arbetet med barnens uppehälle och uppfostran ? Man har slutligen i tredje rummet satt, såsom orsak till brottens tillvext, bristen på allmän Ssedlighet och religion och man har visserligen då kommit sanningen närmast; men man har gått på sida om saken, man har anklagat skolan, ja sjelfva den christna kyrkan, såsom vore de numera vanmäktiga till att himma det onda; i ställe för att anklaga sig sjelfva, ty aldrig hafva skolan och kyrkan varit så besökta och så verksamma, som i våra dagar, det bevisas bäst utaf det oupphörligt stigande antatet af lärjungar och nattvardsgäster, åtminstone inom hufvudstadens församlingar. Hvilken är då den rätta orsaken till denna förfärliga nöd, allthittills okänd, till denna brottens fasaväckande öfversvämning, så att om det så får fortfara, de bergade icke äro nog rika till att mätta de hungrande och de fria icke nog manstarka till att bevaka de fångne? Ifvilken är grundorsaken till dessa förfärande företeelser, så helt och hållet oväntade och motsatta det, som man borde hoppas af vår tids aldrig förgäfves anlitade förbarmande och gifmildhet, samt allt allmännare spridda bildning och upplysning? Skole vi säga det — ett misshagligt ord för mången — Orsaken är så hos högre, som lägre klasser alktlåtenheten af att tillämpa det gudomli,a ordet på egna hem och hjertan. Det finnes nemligen i våra dogar intet samband mellan vårt helgedomslif och vårt hemlif, mellan hemmen -ytterligare och torgen, mellan vår bekännelse och våra gerningar. Skolan understödjes icke och helgedomen återspeglas icke af hemmet. Ty huru sällsynt är icke nu, mot uti våra fåders dagar, verklig religiositet, som förbrödrar allas hjertan? Vi vädje till erfårenbeten: hvar finnes väl nu den husbonde, eller huru få äro de ej, som samla alla de sina, således äfven arbetarena, de äldsta barnen i huset — till bibelläsning och bön, då morgonljuset gryr — ack! de samlas icke ens till samma bord för den lek amliga hungern! Hvar finnes bland oss den moder, eller huru sällsynt är hon ej, som lyfter sitt barn i sitt sköt, hvarje gång då qvällen skymmer, till andakt och samtal om det bästa, det eviga hemmet, i himmelen — nej, dertill har hon icke tid för de många förlustelserna på jorden. Detta —, vi säge det utan tvekan — är grundorsaken till. den sjukdomsfeber, elier frossa, hvarutaf vår tid ännu understundom yrar till öfverdåd, eller kyles till tröstlöshet och förtviflan. Derföre skola fattigvårdens fonder af millioner aldrig förslå och räddningshusens rymliga sålar blifva städse för trånga och för arma, så länge tjenare och barn få uppväxa utan vård under pligtförgätna husbönder och föräldrars ögon. Allt göres nemligen för kunskap, bildning, skicklighet, industri, men ingenting för uppfostran, det är: viljans böjande och vana till det goda. Ytterligheten, Yppigheten i lefnadssätt, njutningsraseriet hes de såkallade bildade och bättre, motsvaras på förfärligt sätt af lältsinnet och dryckenskapen hos de utarmade. Derutaf den fasaväckande hopen af browslingar. Derutaf äfven den förvånande mängden af barn, utan erkända föräldrar och uppfostrare — ända till hälften mot de kändes; ty för hvarje icke knutet äktenskapsband, likasom för hvarje lättsinnigt ingånget och åter mest lika lättsinnigt upplöst, går ett kristligt hushåll och hem förloradt, ett hem, en skola för jorden, en helgedom för himmelen. 4:0 Vi vilje således, ,ör att förekomma brott, i första rumniet bereda den frestade och viiseförde ett hem, men om möjligt icke ett hem på fattighus, eller arbetshus, eller räddningshus, utan ett hem i hans eget, eller andras gudfruktiga, välordnade bushåll, ty hemmet, med alla dess förbindelser och förhållanden, är dock efter Guds egen vilja, titl slut det bästa både arbetsoch räddningshus, ty det både befrämjar och betryggar dess invånares framtid. Vi vilje således icke någonsin tro oss med penningar, likasom med en utkastad allmosa, kunna köpa 0ss frie ifrån menniskokärlekens alla öfrige pligter — tr huru ofta var icke allmosa ett underhåll åt lasten? Vi vilje, om möjligt, förena alla dessa varma, kärleksrika händer, som i vårt land räckas så gerna med ymniga gåfvor till bjelp för de af-den yttre nöden lidande, men spridde icke verka något helt, eller endast motarbeta hvarandra, vi ville förena dem nu lika varmt och kärleksfullt till allas räddning utur det ännu svårare moraliska förderfvet. Detta hafva äfven kommitterade uttryckt med sitt ord i 4 om hemvård. Så allena arbete vi nemligen med de fonder, som en förenad håg och kraft och vilja gifva till att bereda de hjelpbehöfvande ctit naturligare, ett bättre läge. Vi kalle icke dem till oss, såsom den legala fattigvården plägat, utan vi besöke sjelfve dem, för att rädda, icke utur den lekamliga nöden blott, utan utur den ännu vådligare och vederstyggligare, om icke inför verldens kortsynta blickar, likväl inför Guds. Vi rädda då icke blott de af kroppsligt lidande tärde, af hunger och köld utmärglade, eller sådane vid hvilkas anblick änslosamma nerver darra; utan vwvi vilje söka att frälsa äfven de till själen svårt angripne, de dömde eller odömde inför menniskors domstol, med ett ord den förvållade eller oförvållade nöden — dock, hvilken nöd är väl helt och hå let oförvållad ? — brottslingen och den lastfulle, spelaren, drinkaren, vällustipgen, den lättjefulle och den lättsinnige band medmenniskor, hvarhelst de träffas. 2:0 Vi hafve utsagt ordet: hbvarhelst de träffas — såldes äfven inom fängelset. Ja, ännu der i det fverbevista och sakfällda brottets hemska djup vilje vi i öfvergifta brottslipgen. Ty vi förtvifla icke någ. onsin om den moraliska sjukdomens förbättring. Ingen, så länge han lefver, är för himmelen obotlig. Gud sjell förtviflar ju ej om någon, då han låter sin sol gå upp, äfven öfver de orättfärdiga, och de dö ej alla genast efter brotten. Ty hvarifrån hafva fånsärno kommit? Från samhället och från hemmet. De äro ju således våra egne, de hafva lupit bort från oss: vi hafve ej uppfostrat dem rätt, eller de hafva