Aftonbladet – 9 juni 1847, sida 3

ten tanklöst lagt sin tunga, förkrossande hand — ledd af enskildas låga ränker — fick den örsta glada dag, sedan hon från fadershemmet gick ut i en verld, som för henne icke skulle bära annat än bitterhet och qval.... Tidigt en morgon, några dagar efter detta samtal, knackade det på Bokvurms dörr. Han skyndade att öppna, och utropade vid åsynen af den inträdande: MH Nå se god morgon, fru Adelforss! Frun bar gjort sig besvär, alt gå ända hit och söka upp mig i mitt fågelbo. Det är första gången jag erhållit något fruntimmersbesök. Hur står det till? Jo, jag tackar; hoppas herr magistern sjelf mår bra?n å Nå, hur: mår vår pupill ? Inte annat än bra.n Nå hur artar hon sig? Hon är god, som en Guds engel. Tyst och flitig sitter hon hela: dagarne vid sitt arbete och har hon någon ledig stund, så läser hön ji en bönebok: Men beständigt ledsen och nedslagen är hon, stackars barn! Skadar inte det. Gud har inte skapat menniskorna för att de skola ha roligt. Det bor vanligen mer dygd i ett sorgset och .förkrossadt sinne, än i ett stojande och muntert. Nå tycks hon duga till något? Ja, det må magistern tro, hon: läser och skrifver och räknar, så jag rigtigt skäms att vara en så gammal menpniska som jag är, och ha så mycket att lära af barnet. Ingenting att skämmas för. Jar en ung