Aftonbladet – 8 juni 1847, sida 2

och toilet!penningar åt en ung slägtinge till huset. Ideen slog an, och efter något prut lät den unga mannen ,öfvertala sig, att ta emote tjensten. Bokvurm gick sålunda miste om målet för långa veckors möd2, och den rike ynglingen, som, under de berusande nöjen, hvaraf hans lif städse varit upptaget, knappt tänkt på de specialkunskaper, hvilka erfordrades vid förvaltningen af det embete han erhållit, tog brödstycket ifrån den fattige, men flitige mannen. Chefen för det embetsverk, hvartill Bokvurm hörde, gick i några dagar omkring i alla kretsar, högt förkunnande nödvändigheten för en fattig stat, som Sverge, att till embetsmän taga endast bemedlade, ocb, så vidt möjligt, rika personer, dervid framkastande en menande och betydelsefu!l vink om det kloka val han sjelf nyss gjort. Och verlden prisade den redbare embetsmannens vishet. På Pokvurm gjorde detta handlingssätt ett intryck, outplinligt för lifstid. Men detta intryck verkade bos honom på ett alldeles eget sätt. Sjelf offer för penningens välde öfver anden, blef han en förklarad fiende emot rikedomens förtryck öfver menniskovärdet, Han blef desjomte, allt ifrån denna dag, icke så mycket penningatistokratiens övin, som icke mer den fattiges vän. Dock ör detta ingalunda så till förstående, som blef han ledamot af sällskapet de Falliges Vänner, utan ban blef snairare vän af de fattiges sällskap. Man såg honom alltifrån denna tid mycket höllas i trakterne bortåt Träsket, Nya Vägen och Tyskba