Aftonbladet – 8 juni 1847, sida 2

på den liden fosforismen och den s.k. götiska skolan ännu blomstrade, var Tegner den, söm först rätt på allvsr och med de djerfvaste ord uttalade sig för de fria åsigterna. Redan i Svea, som, om man så vill, var en tendensdikt, lät Tegner ana hvad andas barn han var i politiken; 18453 sjöng han tydligen i sitt herra poem Hjelten: Å Evigt kan ej bli det gamla, ej kan vanans nötta lexa evigt repas opp igen; hvad förmultnadt är, skall ramla och det friska, nya växa upp utur förstörelsen! ! och dessa vittnesbörd om hans sympatier för den liberala saken äro icke de enda, som stå alt finna i hans poemer från denna tid. Men ännu bestämdare framstår han som en tidens son i åtskilliga tal af dem han som professor höll vid universitetet, i synnerhet det vid jubelfesten 4847 till Luthers minne. Detta tal finnes — märkvärdigt och betydelsefullt nog — icke intaget i de tre delar prosaiska skrifter, som biskopen Tegner utgifvit! Sverige har dock icke glömt det!a tal, utan antecknat det bland sina käraste minnen och såsom ett intyg om hvad Tegner tänkte en gång. ,Med ömsom sarkasmens piska, ömsom allvarets tveeggada svärd slående omkring sig åt alla sidor, tuktar här talaren alla de sanarter han ser omkring sig: bigotteriet och den tyska töckenmetafysiken, den ensidiga materislismen och den fosforistiska karbunkelpoesien. Det är också här Tegner omsider äfven kommer till kapitlet om den blinda politiska konservatismen, och säger: Det går en mäktig ande genom våra dagars historia; en ädel gestalt, med svärd vid sidan och örnevingar på den strålande bjelmen. Jag känner honom rätt vär, frihetens höga Genius, ty jag är Svensk och jag har växt upp med honom. Det skrämmer mig icke, att det är blod på hans händer; ty jag vet hvilkas blod det är. Oförfärad vill jag se honom i de blixtrande ögonen; jag vill leka med hans svärd och trycka honom till mitt hjerta som en barndomsvän. I sig sjolf kan denna frihetsande, i sitt närvarande skick, anses som en ättelägg af reformationen. All frihet är i sin grund densamma, i tanken ciler i Staten. Han är Prest i den inre verlden, han är Statsman eller hjelte i den yttre. Hvarhelst en förnuftig tankefrihet finnes, finnes derföre alltid en dylik borgerlig frihet, om icke i, sanktionerade former, likväl alltid i verkligheten. Men hvarifrån daterar sig all förnuftig tankefrihet i Europa, om icke från lutherska reformationen? Att den politiska reformen i våra. dagar utgått från ett så kalladt katholskt land, bevisar ingenting häremot; ty det är just det vigtiga i Lutbers reformation, att, efter den, intet katholskt land funnits, i den bemärkelso, som före densamma. Men säger, att det är adertonåe seklets upplysning, som gjort den stora politiska omhvälfningen; om så vore, så vore det utan tvifvel hennes bästa verk. Men grumden ligger djupare, hvilket bland annat äfven Englands historia bevisar. Sådan, som denna frihetsande redan länge uppenbarat sig i Europa, förtränges han nu mera icke, hvsrken med våld eller list, hvarken med s0fismer eller besvärjningar. Obekymrad går han sin lugna gång och nersparkar det förmultnade och lägger hörnstenar till sina tempel. Det är här ingalunda frågan om en uppbrusande pöbelyra, som kastar thronens spil Hror. ibland altarets och firar sina ursinniga högtider på statens och ordningens ruiner. Det är icke frågan om frikclens missbruk, utan om dess bruk. Det är frågan om folkens tia rätt, sådan som förnuftet lär den, det är frågan om staternas djupaste och väsendtligaste grundvalar. Låtom oss se oss omkring utan väld och fördom! Hvad är det, som folken fordra i norr och söder? De fordra endast hvad statens natur sjelfmant kräfver, så vida den skall vara en bildningsanstalt för menskligheten, och icke en negerpla ntage, med miljoner slafvar och en enda herre med sina underfogdar. De fordra, att sjelfva få stifta de lagar de skola lyda, att sjelfva få bestämma de bördor de skola draga. De fordra ansvar, äfven å de herrskandes sida. De fordra yttranderätten så fri och oförkränkt, som ordningen och landets säkerhet kunna medgifva, emedan den är frihetens andedrägt, emedan hvar och en, som onödigtvis inskränker den, skär tungan utur statens mun och förråder, att han, lik Orientens tyranner, vill betjenas endast af stumma slafvar. De fordra, att man icke skall gäcka dem med ett tanklöst hjernspöke om rettigheter ärfda inom en enda slägt, som aldrig kunna förverkas, hvarken genom missbruk eller oskicklighet. De fordra ett liberalare förhållande Stånden emellan, personlig säkerhet och helgden af rättigheter, som naturen skänkt hvarje mensklig varelse. De fordra, med ett ord, ingenting annat, än hvad vi i vårt fädernesland ege, och, med få mellanskof, ogt sedan Odens tider. Det är icke välbetänkt, om någon nekar dem, hvad de sålunda fordra; ty, sannerligen, de skola förr eller sednare taga det sjelfva. Man gläder sig, att revolutionen är slutad och den gamla ordningen ändtligen återställd. Men man bedrar sig; ty revolutionen är ingalunda slutad; endast hennes yrsel är slutad: hon har sofvit ruset af sig, och med full sansning och lugna blickar går hon ännu fram genom historien. Det är ett fåfängt försök att vilja tränga henne tillbaka eller återföra det gamla systemet under sina förra Ia gliga former. Det gamla återkommer egenmtligen aldrig i historien, och allraminst. det, hvaremot tidens ande så uppenbart förklarat sig. Vi hafve ett stort, ett talande exempel för oss. Föll icke nyligen den väldige mannen, som ärft alla revolutionens krafter och lade dem till sin egen jättestyrka? Men hvarföre föll han? TIngalunda genom tillfälliga förseelser, ännu mindre genom sina motståndares öfverlägsenhet. Utan han föll derföre, att han föraktade mensklighetens sträfvande; han föll, emedan despotismen är alla dylika själars uniform: han föll, emedan han brottades med tidens ande, som var starkare än han. Små sinnen smäda den väldige i hans fall; men hvad kan med sin jettekraft ej-genomdref, sannerligen, de andra genomdrifva det mindre. Hvad skall man säga för att vederlägga sådana ord? Minne något af detta, som af Tegner uttalades 4847, bar blilvit för gammalt ännu? Men mycket annat har föråldrats seden den tiden. N Hr S. slutar sin teckning med en apologi för Tegnårs omkastning, eller affall, i motsatt riktning till Geijers; och hvad ban hör ytirar, förtjenar att noga behjertas, utom att det är ganska väl sagdt och innebär det skonsammaste bedömande af den frejdade mannen: UNVfan frarda baramima dat cognna närmact Am man