antager Tegners liberalism snarare motiverad af en! ungdomlig stämning, en omedelbar känsla, än af en. djup manlig öfvertygelse. Vi vilja tro, att hans sednare hatfulla ord mot tidens rörelse framåt varit ännu mindre begrundade i någon sådan öfverbevisning. Vi kunna förklara oss detta fenomen. Vi kunna tänka oss, att en fantasimenniska, en känslonatur, blottad på praktiskt sinne och omdöme, då den tvingas in i den rama verklighetens främmande detaljer och utsättes för beröringar, dervid vördnaden för ett glänsande namn stundom till och med måste åsidosättas och der det blotta snillet icke i och för sig har lof att väga tyngst i vågskålen, att en sådan natur, säger jag, småningom af det motbjudande i det formella förledes till att finna något motbjudande i saken sjelf. Vi kunna alltså föreställa oss, att en poet, — så paradoxt det än låter — kän i iden älska något, som han likväl i praktiken ändar med att älska mindre, och att han sålunda en gång, tvungen att draga politikens tunga rustning, kar ega åtminstone en skenbar anledning att ångra hvad han tillförene sjelfmant, men med harpans lätta lek, lagt sin samtid på hjertat. Vi sätta högre, — det är sant, — skådespelet af en man, som ännu i gubbens sena qväll står eller dör för hvad som utgjort ynglingens hänryckning, en man, hvars svärd ännu i hans sidsta timma är hel-; gadt samma vänner och ämnadt samma fiender, som i hans första vapenmakt, framförallt en man, som icke i en högre samfundsställning har nödigt att skämmas för sina borgerliga debuter och, såsom man berättar om en namnkunnig hög person från revolutionens dagar, behöfver ständigt draga fram sina manchetter, för att öfverskyla det valspråk, han en gång låvit inbränna på sin handlof. Vi värdera högre detta, utan tvifvel; men, som sagdt är, vitro oss kunna förklara det andra och vi tro att der i; serskilda fall kan förefinnas sådana bevekande omständigheter, som, om icke tillräckliga att fullt ursäkta en dylik inkonseqvens, likväl åtminstone berättiga en att snarare beklaga den, än att dömma den efter sträng rättfärdighet. Tegners verksamhet som frihetens talsman förlorar visserligen i allt fall något af sitt inre värde genom den motsatta taktik han sednare omfattade, men inflytandet af hans ungdoms bragder var imedlertid icke derför mindre till sin tid, och det är en sanning att, om vi noga se till, hela hans prelatensiska sträfvan icke förmått att i vågskålen lyfta blott det enda talet vid jubelfesten, icke heller hela biskopen, kommendören och adertonmannen i Svenska Akademien att någonsin ställa i skuggan den unge obemärkte författaren till Svean. , fura och ek är namnet på eit litet stycke om två blad, men med en snnrik ide. Förf. talar om naturens kostym och anmärker den olika verkan, som landskaper af skilda bergoch slätt-formationer, växtoch trädslag, hafva på inbyggarne. Det är med anledning häraf, han finner Danska:nes lynne analogt med bokskogens hela plastik i dess välbekanta mjukt rundade former,; Norriges folk, deremot, l:knar furan; tallen ör typen för det urnordiska, det hedniska; den är bland träden at! betrakta som en naturens kämpevisan; men Svenskarn2e anser förf. vara att likna vid eken, hvilken i Sveriges dalar utgör den naturliga öfvergången mellan den danska boklundens pasteral och den norska tallskogens yfverb rna Eddadikt,. Eken skall motsvara den kristnade käm; evisan,, den förefaller hr S. som en grönskande roman och bar man icke velat utmärka detta samma romantiska element såsom grundämnet i det svenska folkets väsen ? Metaforen är onekligen fyndig och kan sägas innefstta hela Skandinavismens idå ur lignistisk synpunkt. Hr S. slutar med dessa täcka ord, liknande en uppmaning till nordens trenne folk: af barrskog. bok och ek, i omvexling och sammanblandning, blir det vackraste iland kap, och det väna, det ridderliga och det väldiga bilda i förening det herrligaste ämne för ett framtidens epösp. Februari-häftet är egnadt åt dauska ceh ror-j ska notabiliteter; af de förra dock blott Andersen, hvars Eefnads-äfsentyro underkastas granskning. Häf.et upptages sedan af Norsk Lyrikn, ena kort och ganska läsbar revue af Norges vitterhet sedan 41814, grundad på den af ÅA. J. Tiue utgifna Norska Anihologien. Man gör sin bekantskap red skalderna Lyder Kristian Sagen, Johan St;rm Munch, And:eas Olsen, Maur.tz Kristoffer Hansen, K. N. Schwach, Bjerregaard, Wo ff och Buch; samt slutligen de tvenne förnämste: Wergeland, under och genom hvilken reaktionen 4850 bröt ut emot den danska suprematien (i andlig mening) öfver rorska vitterheten; samt W elhaven, som, bildad, ansad och kritisk), förde till rätta hvad genom Wergelands excentriskt vil!a snilie kommit att skena öfver skaklorna inom Norges poesi. I Mars-haftet återkommer br S. till sitt fädernesland. Han erbjuier Svenska Landskaper, meddelade i bref till en fröken. I anseende till öfverskriften (I) har man anledning utt vänta fortsättning af dessa med mycken finess och lätthet skr:fna skizzer. Derefter vänder förf. sig ånyo till det goda Danmark, sitt nya fosterland; och bjuder på Kritiska Vallfarter, nemligen 4) Christian Wintihers Träsnittr. Vi rekommendera denna -skildring. åt svenska läsare, hvilka i allmänhet hafva alltför liten kännedom om de nyare danska skalderra. C. Wintber har icke skrifvit så öfvermåtltan mycket, men han har skrifvit förtröfiliga ting, säger br S. Han har icke rört sig i de stora artern2, men han har varit mästaren i de mindre. Han har detta doft af vårmorgon, denna färgton af en blå saga, denna väfda kyp al ti ickt och mildt behag, som man skulle tro vara lånad från gretiornas skuliror,. Man bör göra bekantskap med Christian Winthers Kjärlighed på landet;, hans Houns og Grethe, Steffen Smed, Anne, Skole mesters Fritz, Korg Wolmer, Else, Jörgen Rytter, Christen og Lise, Svend og Inger, Asbjörn og Thora, Eriz 0g Ellen, Rudolf og Bertha, samt Jakob og Lone. kesssssttersen