Aftonbladet – 7 juni 1847, sida 2

med sig ochgjorde åter ett besök. På fru Frys begäran blefvo de båda damerna ensamma insläppta. Hennes unga följeslagarinna hade härom yttrat: att detta besök förorsakade i början samma förskräckelse hos henne som den måste erfara, hvilken insläppes i en kula full af vilda djur. Fru Fry framställde dervid till dem af fångarne, som voro mödrar, den frågan, om de ville; att deras barn skulle uppfödas i samma elände, hvaruti dessa mödrar försatt både sig och barn. Denna framstöllning väckte kraftig rörelse bland fångarne, och härigenom var det som fru Fry banade sig väg till deras hjertan och fuktade deras annars sällan gråtande ögon. Hon frågade dem sedan, om de önskade att hon skulle inrätta en skola för barnen inom häktet och ditkomma, för att undervisa dem. Detta tillbud antogs af de olyckliga med glädjetårar. Fru Fry bildade sedan ett sällskap af flera aktningsvärda damer i London, hvilket nästan dagligen tillväxte. Hon bad: sheriffen, som hade öfverinseendet i fängelserna, om ett särskildt rum för sin skola; detta nekades, under svar, att något sådant inom byggnaden ej funnes att tillgå; fru Fry påträffade dock ett litet rum, som sheriffen hade till sitt embetsrum: då han var på stället; detta fick hon tillstånd att begagna och det har sedermera många år varit skolrum uti fängelset. Hon erbjöd sig äfven att skaffa fångarne sysselsättning med handarbeten, men man gjorde henne dervid den invändning, att arbetsmaterialerna skulle, i så fall, af dessa i tjufnadskonsten så öfvade qvinnor, utan tvifvel bortstjälas, i stället för att förarbetas. Trogen sin föresats erbjöd fru Fry sin boörgen och sitt ansvar för hvad som till arbete ditlemnades. Dessa ädla bemödanden gåfvo en helt annan anda och helt annan ordning åt ifrågavarande fängelse, hvilket förut varit liknadt vid ett helvete på jorden. De qvinnor, som blifvit dömda till deportation, hade tillförene dagarne före sitt bortförande till transportskeppet ådagalagt det vildaste förhållande; sönderslagit fönster och förstört de husgerådssaker, som i häktet bestodos; nu deremot förhöllo de sig stilla och skiljdes derifrån under välsignelser öfver de damer, som visat dem så stora välgerningar. Antalet af de till häktet återkomna förbryterskorna hade genom denna fruntimmersförenings verksamhet minskats med 40 på 400. Fru Fry har sedermera under resor på kontinenten flerstädes inom Europa bildat dylika fruntimmers-föreningar, som slutit sig till den Britanniska. Damerna i London hafva äfven derefter aktningsvärdt följt hennes exempel och bildat flera tillflyktsorter för frigifna förbryterskor, såsom Westminster Asylen, Surrey As2len m. fl. ?). Vi hafva således sett hvad en kraftig vilja hos qvinnan kan uträtta för fallna likas väl, och hoppas äfven hos våra svenska damer, hvilkas bistånd vi. påkallat, få se en sådan uppenbarad. Besökandet af fängelset måste äfven för den tänkande själen vidga fältet för betraktelser, mer och mer inöfva högsinnade och ädla fruntimmer i det djupa studium merniskan, och dessa välgörande omsorger kunna äfven för de rika och mäktiga bland dem ofta utgöra en behöflig sysselsättning. Nödvändigheten af en förening för frigilna fångars bästa hafva vi förut i korthet visat. Den frigifne straff-fången kastar sig i lastens armar, cmedan alla andra armar äro för honom tillslutna, säger den danske professorn David i sitt af oss (noten 8) citerade arbete. Slutligen kunna vi dock icke undgå att fästa uppmärksamheten vid de betänkligheter, som vid stiftandet af en sådan kunna uppstå, och taga oss dervid friheten anföra, hvad den bemälde lärde härom yttrat: j Imedlertid är den uppgift, hvilken en sådan förening bar att göra sig, alls icke lätt. A ena sidan kommer det derpå an att bana väg för dem, som en gång fallit, och, å andra sidan, alt derigenom icke göra vägen svårare för dem, som aldrig hafva fallit. Man skall bjelpa dem som en gång förgått sig, utan att skada dem som aldrig förgått sig. Man måste bemöda sig alt bringa det derhän, att den, som en gång är bestråffad, i sitt lidna straff icke finner något serskildt hinder att bekomma arbete och sysselsättning, och att de, hvilka under lifvets hårda strider hållit sig fria från brott, ingalunda bringas derhän, att, om icke ångra detta, dock förlora förtroendet till betydelsen af ett redligt lif och till borgerliga samhället. Ty, ehuru den oskyldige i sitt samvete äger en rikedom, som vida öfvergår alla de fördelar, hvilka barmhertigheten låter tillflyta den, som uten dess räddande bistånd vore förlorad, så bör man dock icke förgäta, att den, som lefver i betryckta omständigheter och skall nära sig genom sitt arbete, har en svår kamp att bestå, och att han åtminstone behöfver den uppmuntran, att hans ostraffliga vandel, som gifver honom det goda samvetets kraft, af hans medborgare afses och respekteras. : För uppgiftens svårighet bör man dock icke förgäta dess vigt. Och sannerligen vet jag icke hvad som vore vigtigare och nödvändigare, när cm straff och stroff.nstalter är fråga, än att på ett rätt sätt omfatta den frigifne förbrytaren. Det är väl sant att han ofta, så snart han lemnar straffanstalten, kommer under polisuppsigt, och att honom således åtminstone icke felas den varning, han behöfver. Men han behöfver vida mer än blott varning, och detta kan polismakten, enligt dess natur, hvarken gifva honom, ej heller bör den göra det. Denna uppsigt eger dessutom rum mera för statens säkerhet emot den frizifne brottslingen, än till skydd för honom mot olyckliga förhållanden, i hvilka det lidna straffet försatt honom. Dock, utan en sådan vinlig cch tillmöteskommande, men dock allvarsam och sträng uppsigt, utan förespråkare, scm förskaffa honom det, hvil21) Julius Gefängnisskunde, sid. 243. de till staden i stället för Odinsborg. Snart var han framme vid en liten enstaka, vid staAdanc amana ifnda halävan afläpvgas vård cam han