rot vara så kärnfrisk; ännu hafva qvar så mycken ungdomskraft, så mycken framtid — derför hafve vi att tacka den gudsfruktan, som följer de flesta genom lifvet. Slumrande på bjertats djup, behöfves ganska litet att väcka den; glömd, under brottets eller yrans ögonblick, gör den sig påmind i ångrens långa qval, och förbisedd under lifvets och passionens stormar, ihågkommes den i fängelsets graflugn. Den prestman, för hvilken Nelly läste, var en högst upplyst och ädel Guds ords tjenare. Med det goda bjertats värme åtog han sig sina nattvardsbarn, och med det ljusa förståndets skärpa och den djupa kunskapens öfvertygande kra:t ledde han sina åhörare in på den rälta vägen, gaf stadga åt deras goda anlag och odlade den lyckliga instinkten till fullt medveten dygd. Nellys naturligen goda hufvud, stora flit och anspråkslösa väsen gjorde henne synnerligen afhållen af den värdige läraren. Hennes ihärdighet i läsningen åter gjorde, att hon bäst kunde besvara minnesfrågorna ur katekesen; hennes fyndiga klokhet bjelpte henne vid alla de s. k. förståndsfrågorna, och efter en kort tid hade hon, på grund af den antagna rörliga, och af kunskap och förstånd allena beroende flyttningen, intagit första platsen bland den qvinliga nattvards-ungdomen. Den gamla, flärdfria mor Ulla hade ändock så mycken moders-fåfånga qvar, att hon blef bjertligen stolt öfver detta hennes lilla Nellys första framgång i verlden — föga anande, att det äfven skulle blifva den sista. — Mor Ulla hade alltid varit mycket kyrksam, men vid denna tid tredubblades hennes fromma vanor. Då hun förut ingen söndag eller helgedag försummat högmesso-gudstjensten, bevistade hon under dottrens nattvardsberedning hvarje ottesång, högmessa, aftonsång och dertill alla passionspredikningarne. Våren 48.. var ovanligt varm. De milda vindar, som lindrigt krusade de vida vattenfälten rundt om , lockade till oförsigtighet. När Bore flytt med sina drifvor och sin frostiga himmel, lemmade mor Ulla, då hon vid Nellys sida giek i kyrkan, den varmare bekläd