Aftonbladet – 4 juni 1847, sida 3

vanden måste, i följd af sakens natur, förnämigast rikta sig på katholikernas emancipalion, en åtgärd, som både från Georg III:s och bans sons Georg IV:s sida mötte det mest hårdnackade motstånd, äfvensom af den hberr-kande protestantiska kyrkan och Tory-partiet i allmänhet. Den förbittring, hvarmed striden fördes, invecklade OConnelt 1843 i en duell med Alderman dEsterre, som stupade för hans kula, och en tillämnad duell med Peel afböjdes endast genom domstols mellankomst. Katholikernas emancipation vor visserligen ett stort steg framåt; men ännu återstod mycket, innan Irland i afseende på rättigheter befann sig lika lottadt med England och Skottland. Såsom slutstenen till hela byggnaden ansåg OConnell unionens upphäfvande, d. v. s. att Irland skulle återfå sitt egna parlament, hvilket det genom den legislativa :öreningen med England 4800 förlorat. Det var under arbetet för detta mål, som OConnell genom döden rycktes från sin stora och lysande bana. Man har jemfört honom med Napoleon. Hans verkningskrets var visserligen mera inskränkt än dennes, och de medel, öfver hvilka han kunde förfoga, mindre kolossala; men med dessa medel har han dock segrande utgått ur striden emot den engelska aristokratien, i hvilken Napoleon dukade under, tilikämpat sina landsmän frihet, och för sig sjelf, utan att bekläda något embete i staten, vunnit det största politiska inflytande, söm måhända nånsin en enskild man ännu utöfvat. Hans politiske motståndares hat och bitterhet kände inga gränser, de tilläto sig cmot honom all!, hvad den mest otyglade ilska kan ingifva, och han kunde med skäl kalla sig sjelf den mest smädade man i hela Eurcpan. Men hans namn, såsom en af mensklighetens välgörare, skall beundradt och välsignadt gå genom tidehvarfven, då ingen minnes namnen på hans låga bespottare: 196