Aftonbladet – 4 juni 1847, sida 3

rodnadens sista ljusning. Dagen gick framåt. Det ringde till ottesång. Nelly hörde det, men salt qvar öfver den gamlas slummer. Annu en timma skred framåt. Det ringde första gången till högmessan. Då vaknade den gamla, fästade sina milda, talande ögon på dottren och vinkade åt henne att gå. Nelly qvardröjde likväl; men den gamla samlade de förtärda lungornas yttersta krafter och sade med matt röst: Gå mitt barn till Herrans bord, som väntar dig. Kanske dör jag innan du kommer åter — då skall min ande vara när dig vid stadfästelsen af ditt döpelseförbund. Gud välsigne dig! — Gå nu, min lilla Nelly. Nelly gick. Genom de höga göthiska fönstren strålade den herrliga Maj-solen, klar och mild, genom templet, och spridde der samma ljus och värma, som religionen; lifvets vårsol, uti de ungas bjertan. . Stilla framgingo i ett långt tåg flickorna med sin lärare, och efter följde, två och två, gossarne med sin. Den första nattvardsgången — det högre li: vets egentliga födelsestund, hvilken ingen kan utplåna ur sitt minne, ehuru mången minnes den med ångrens och saknadens suck — var nu, som alltid, viltne till de heligaste föresatser, de dyraste löften, de ljufvaste förhoppningar, beseglade med den upprörda känslans tårar. För Nelly voro dessa tårar profetiska: den dunkla, bäfvande aningen om kommande sorger. Efter den heliga andaktsförrättningens slut erhö!l Nelly i sakristian betyget öfver nattvardsläsningen. Det var det högsta, som denna gång utdelades, och den värdige pastorn gaf henne dessutom, såsom ett vedermäle af sin belåtenhet med hennes insigter och uppförande, det Nya Testamentet och en Psalmbok. Med dessa gåfvor ilade Nelly mot hemmet. Darrande öppnade hon dörren till ;sröna kammaren,, smög sig, hastigt men tyst som cen ande, till modrens bädd, dit hon bann tidigt nog, att med sin psalmbok sluta den gamlas brustna öga och med bibeln sammantrycka de läppar, som tystnat för evigt. (Fats) Vi A