Aftonbladet – 4 juni 1847, sida 3

FULA MM TVERVALIDLe (HAR Mej BLANDADE ÄMNEN: Den 5 Maj firades i Paris 26:te årsdagen af kejsarens död med stor högtidlighet, hvilken innu ytterligare förhöjdes deraf, att de jordiska lemninvgarne af de begge ryktbara marskalkarne Bertrand och Duroc vid samma tillfälle förflyttades till invalidernes döm, för att der nedsältas vid sidan af deras store krigsmästares stoft. Invalidhotellets portal var klädd med svart sammet, och utsirad med marskalkarnes vapen och marskalksstafvar, och kyrkan var likaledes sorgklädd. En otalig menniskomassa hade för tillfället samlat sig uti och omkring invalidhotellet. — OCONNELLS DÖD. I en skrifvelse från Genua, införd i Union Monarch que, berättas härom följande: Under de två sista dagarne af sin sjukdom, låg OConnell i en half lethargisk slummer; men några minuter före sin död syntes han få nytt lif och blifva oroad af en hastig tanka. Han satte sig upp i sängen, bad läkaren komma närmare, och besvor honom under häftig rörelse, att icke låta begrafva honom, förrän man vore väl förvissad om att han var död. Detta upprepade han flera gånger. Sedan afled ban så omärkligt, att man länge trodde att han blott insomnat. Hjertat blef på hans uttryckta önskan inbalsameradt och inlagdt i en silfverdosa, för att sändas till Rom. Kroppen, äfven balsamerad, sändes till Irland. s — ÅINDFEBERN I LONDON. The Atbenzump förklarar att det nödgas från Tysklånd låna ett nytt namn för en derifrån anländ ny sinnesåkomma, den gränslösa hänförelsen öfver Jenny Lind. Redan ercentrisk vid hennes Alice, har den vid Amina nått en sådan höjd, att svårligen annat än en mållös förtjusning återstår för Lucie, Regementets Dotter, Norma. — Det allvarsamma Atliengum har redan hos Amina upptäckt konstens non plus ultra. Det gifves, — så yttrar sig dess referent — ,ett visst bildgalleri i den dramatiskt-musikaliska konstens tempel, inom hvilket skaldens skapande inbildningskraft, tonsättarens känsla och den utförande konstnvärns öfverlägsenhet kunna anses personifierade till idealer af odödlig skönhet; i detta galleri igenkänner man Siddors som lady Macbeth, mill Mars som Celimåene, signora Pasta som Medea, signora Grisisom Lucrezia Borgia, Duprez som Arnold, Lablache som don Geronimo; der skall hädanefter äfven stå Jenny Lind, som Amina. Le Sonnambule, hafva varit många och minnesvärda, men denna är den frärssta bland dem alla. Malibran öfverträffade som Zingarella; Persiani förenar allt hvad eftertanka, studium och röstens fulländning mäkta; men naturlighet och behag hafva åt Jenny skänkt tjusningens förmågan 0. s. Vv. — Voltaire sade — heter det i Sun — att den som vill skrifva en konstkritik öfver Racine, beböfver blott att vid slutet af hvar sida sätta utropen skönt! — utsökt! — fullkomligt! — detsamma är allt hvad vi förmå säga om Jenny Linds Amina. — Jerrolds Journal anmärker, icke utan en viss förtrytelse; att Underhuset har tre gånger befunnits för fåtaligt till slutomröstningarne, emedan ledamöterna hastat derifrån för att vexla bort sitt guld emot Jenny Linds Noter. — Punch försäkrar, att den svenska sångerskans bild förekommer likaså talrikt och på omvexlande sätt kostymerad i butikerna, som prins Al: berts. — Hvilken skada! — ropar en annan tidning — att icke William Shakspeare lefver än! En sådan teaterskald och en sådan teatersångerska: hvilket oförlikneligt par skulle det ej blifval — Vid den just nu pågående stora årliga expositionen af tulpaner i Grooms Garden pråla i en fyrkant ,Victoria Regina, Lady Pecelb, Marskalk Soult och sJenny Lind,. Det är åt en prakttulpan med guldgul grundfärg, som man gifvit detta namn, för att erinra om den skandinaviska blondinen. — ENGELSK RADIKGALEUR EMOT KROGLEFNAD. Nyligen stodo ett par fruntimmer för rätta i London, anklagade för att hafva förgifvit en karl. Den ena var hans svärmor, den andra hans kökspiga. Begge erkände att de flera gånger blandat arsenik i hans middagsmål, men icke mycket hvar gång, utan blott så pass, att han skulle känna sig något illamående deraf. och hindras från att gå ut på eftermiddagen. Andamålet — sade de — var att vänja honom ifrån värdshusen, der han annars brukade tillbringa aftnarne i dryckenskap. Medlet lyckades; men en gång hade de råkat taga en för stark sats, så att mannen dog. Vid närmare undersökning utreddes, att begge dessa fruntimmer icke röjt något hat till den aflidne, utan tvärtom tillgifyenhet för honom, och det syntes sannolikt att de icke trott det förtviflade medel de tillgripit kunna göra honom någon verklig skada. Från anklagelsen för mord blefvo de i följd häraf frikända af juryn. — SIBERISKA NÄETERGALAR. I östra Siberien hörde man för första gången näktergalen 1845 och 4846. Sommarvärmen nådde begge åren en ovanlig höjd, och under de ljumma nätterna återskallade Dauriens skogar oförmodadt af de främmande gästernas sång. Närmaste trakten der man får höra näktergalen, och hvarifrån dessa ansågos hafva kommit, är den stora ekskogen på gränsen emellan ryska och kinesiska Mongoliet.