Aftonbladet – 4 juni 1847, sida 2

lana förhållanden är den ett lystringsord, son wanske förtjenar att behjertas. Vi meddela här tt utdrag ur förra hälften deraf: De moderataste säga, alt det är ett prerosativ för den högsta makten i vårt samhälle att upphöja välförtjente män till adelig värdighet, och att Regeringen icke kunde afsäga sig en sådan rättighet, utan att alltför mycket inskränka de medel och utvägar, statsförfattningen lemnat till dess fria och välbetänkta disposition, för att belöna utmärkta fosterländska meriter. Må vara. Men en sådan belöning är icke mera öfverensstämmande med den nya tidens fordringar på billiga och rättsenliga utmärkelser. Hvarje nyadlad ökar den gamla aristokratiens leder, och det är emot dem, som folkets strid är börjad och fortgår med bitterhet. Adels-institutionen är ännu så mäktig i vårt land, att allmänheten fruktar hvarje tillökning i densamma. Den står på ärftlig basis, och en liberal fader, som blifvit adelsman, kan efterträdas af en illiberal son, som sedan i sin mån bidrager att öka de svårigheter, som lägga sig i vägen för en sannt medborgerlig representation. Regeringen har visst aldrig lofvat att afstå från sin lagliga rätt att adla; men den har i trenne år betänkt sig; den har liksom besinnat sig med djupaste allvar på saken. Skulle det ske, så borde det ha skett straxt, innan de gamla vanorna hunnit förgätas, och medan de ännu kunde med ett visst sken af tillbörlighet göra sig gällande. Vid kröningen väntade alla visserligen med en viss fruktande ledsnad, men dock såsom ett oundvikligt ondt, att få höra talas om nya grefvar, friherrar och adelsmän. Men det inträffade icke. Adeln såsom stånd knolade; folket var deremot bhjertligt belåtet cech ansåg det som en bestämdt fattad regeringsmaxim, att styrelsen hädanefter icke betraktade någon förljenst och ära i samhället såsom ofrälse. Hvar och en bra karl, sade man, adlar sig sjelf. En bjelm, ett af eller ett von behöfves icke mera, för att gifva någon ett företräde framför andra mindre förtjente medborgare. Rego ringen vill, sade man, närma sig till folket; den vill öppet erkänna den gamla svenska äran såsom i sig sjelf ädel och välbördig, och genom elt sådant handlingssält taga ett stort steg framåt till försoning at alla ståndsintressen. Alla ansågo det såsom en probersten på Regeringens Liberalism — nu är den tron icke så litet skakad och hvilar icke mera på det fasta hölleberg, på hvilket nationen riktade sina blickar. — Och hvarföre handlade Regeringen sålunda? Ar det då så lätt, så önskvärdt att fortgå på sin mödosamma bana, utan lifligt bifall och varma välönskningar från det egentliga folket, som med sin starka pluralitet omgifver thronen i alla riktningar? Liberala grundsatser i en frisinnad tid äro af mera vigt, än tusentals andra saker i verlden; ty så länge de orubbligt följas, när de förtjena alt följas, kan en Regering bära mycket och fördraga mycket af sina vedersakare; emedan den får en rik ersättning i alla deras erkänsamma och tacksamma blickar, som betrakta styrelsen såsom en framtidsregering, som går i spetsen för den fria rörelsen och rödjer rum för iderna. Och hvilken vacker bestämmelse är det icke att träda upp såsom en medlare emellan en äldre och nyare tid! Konungamakten bör och måste hädanefter endast vara och bli folkets egen makt; hvad folket skulle sjelf göra, om det kunde sitta på thronen, det bör också en regent göra, och endast det. Och skulle nu svenska folkets pluralitet, om den i en regeringshandling kunnat uttrycka sin vilja, ha utfärdat ett adelsbref, som liksom återuppväcker den stora schismen och alla fördomarna vid brädden af grafven? Huru mycken fåfänga har icke nu igen lifs lefvande upjstått ur sömnen? Hvilken trollkrets har icke återigen Regeringen öppnat för den tomma ärelystnadens missgrepp och hallucinationer? Det var en tid, som hvarje liberal trodde, att Sverge snart skulle bli ett normal-land för den europeiska friheten; man ville inga brådstörtade förändringar och omhvälfningar; men man hoppades på oändligt mycket godt. De gamla inbillningarna och grillerna om ärfda företräden och rättigheter kunde man så småningom kringgå och lemna efter sig. tänkte man; men nu har Regeringen tagit ett steg tillbaka och sanktionerat och återupplifvat det föråldrade. Huru skall det nu gå med vårt hopp om representationsförändringen? Har icke styrelsen visat sin stora förkärlek för det adliga elementet, och måste den icke, för att vara konseqvent, sträfva alt bibehålla det med alla dess legitima ingredienser i folkförsamlingen? Den stora angelägenheten blir fördröjd och försvårad, och striden kommer att bli hårdare, innan man kommer till målet. Och är det nationens högsta och varmaste sträfvande att såsom lagstiftare komma till Regeringen i ett starkt och väl ordnadt förhållande; så miste din med smärta se alla de nya hinder, som uppresa sig deremot. Och är det icke ett af de största, som en välvillig regering kan lägga i vägen för folkets önskningar, att just trycka approbationens stämpel och insegel på det, som utgör den egentliga motkrafien mot reformem an dafa Alla ovrmaAnafsio nr ARh tandarcar?n