Aftonbladet – 4 juni 1847, sida 2

Nelly i hennes lockar och gaf henne en eftertrycklig lugg med de orden: Skäms du inte din markatta, att låta mig vänta så längel, Då reste sig Nelly upp. Med ett ansigte, glödande, dels af blodens rusande åt hufvudet, senom den krokiga ställningen, och dels utaf en liflig harm, sade hon till systern: Vet du Sara, jag är icke din piga, och aldraminst behöfver jag taga stryk, för att passa upp på dig. Knappt hade sista ordet blifvit uttaladt, förr än en örfil smällde på Nellys högra kind. Din .ormunge, vill du vara näsvis, sade Sara, svällande af vrede. Slå mig inte, Sara! Gör du det, talar jag om för mamma. Der har du för det du tänker sqvallra sade Sara, i det hon slog Nelly en ändå hårdare örfil på venstra kinden, och sqvallrar du, så skall jag sticka en synål genom din tunga. Efter denna förnyade missbandling började Nelly gråta. Sara befallte henne torka bort sina tårar och låta bli att lipan. Då Nelly det oaktadt allt fortfarande gret, rusade Sara upp från stolen, lindade den 45:åriga flickans lockar kring sin venstra hand, medan hon slog och misshandlade henne med den högra, sägande: Nu skall du få stryk ända till dess du tiger.n I samma ögonblick öppnades dörren och den förtörnade modren, som hört de sista orden, trädde in i kammaren. Hvad i Guds namn står på? sade mor Ulla, i början mer förvånad än förbittrad öfver det oväntade skådespel, som mötte hennes blickar. Nellys svullna ansigte och rödgråtna ögon omtalade tillräckligt hvad som passerat, och Sara måste sjelf bekänna hela förloppet. Vanartiga barn, utbrast mor Ulla, sedan hon blifvit fullständigt underrättad om allt som tilldragit sig, kommer du så litet ihåg din döende faders sista ord? Mins du inte bur han lade dig Nellys väl på hjertat? Jag har ofta märkt, att du varit svår emot Nelly, fast hon ingenting sagt. Då nu hvarken Guds ord, eller mina förmaningar, eller ens din faders minne kunnat verka någon förbättring i ditt hårda och arga sinne, måste ni skiljas åt.