Aftonbladet – 4 juni 1847, sida 2

på ett eller annat sätt farligast för den, som? oftast helt oskyldigt, är föremål derför. Såj gick det äfven Nelly. Den ömma modren gaf henne alltid rätt vid de kontroverser, som ofta uppstodo emellan de båda systrarne, af hvilka: den äldre hade lika stor önskan att bealla, com den yngre motvilja att lyda. Atlilla Nelly plockades alltid de fetaste bitarna och om ju-; larna fick alltid hon de vackraste julklapparne. Dessa modrens i största välmening begångna misstag lade Sara icke sin mor till last, utan hon bokförde dem på Nellys debet och blef med hvarje år allt fastare besluten, att en dag låta Nelly tungt känna, att hon blifvit föredragen. Det hände sig en eller annan gång, då Sara i tysthet nupit Nelly uti armen eller på annat sätt misshandlat henne, att modren på blånaderna märkte hvad som skett. Nelly försökte väl vid alla sådana tillfällen att blanda ! bort korten, men Saras skuld var ofta så påtaglig, att hon icke kunde undgå sträng räfst. Arma Nelly! för hvarje gång din misshandlade svaghet erhöll moderlig rättvisa, samlades några glödande kol öfver ditt sköna, leende, lockiga, intet ondt anande hufvud. Aren gingo sin tysta gång och Saras bitterhet tilltog beständigt. En afton, sedan mor Ulla i något ärende begifvit sig ut i staden, suto de båda systrarna tillsamman i gröna kammarenp), sysselsatta med sömnad. Som vanligt mellan syskon, hvilka ej rätt komma öfverens, yttrade de under timmar intet ord till hvarandra. Då Sara skulle påträda ny tråd, råkade hon tappa synålen i golfvet. Leta rätt på min nål, Nelly, sade den äldre systern med befallande röst. Nelly, van att lyda och fruktande Saras naglar, skyndade sig att efterkomma den imperatoriska befallningen. Sedan hon, på händer och fötter, -en stund letat förgäfves, sade hon till systern: Kära Sara, låna mig ljuset, annars ser jag inte att få reda på nålen. Åh, den som har en sådan ugglefysionomi som du, har nog uggleögon med. Nelly fortsatte att leta, men då ingen bällre framgång följde, böjde Sara sig ned, fattade