Aftonbladet – 3 juni 1847, sida 2

fruktan jg darrar, Ers Kongl. Höghet; jag förskräckes end-st derför, att jag känner mitt ovanliga mod och vet till bvilka oerhörda vågstycken min tapperhet kommer att drifva migp. — Detta svar gjorde hans lycka. Hans Kongl Höghet 1og godmodigt, samt skänkte honom, i stället för styckjunkareplatsen, en beställning vid kommissariatet, och min onkel lade der grunden till en ansenlig förmögenhet. Generalskan skrattade godt, och kammarrådet syntes helt vaken; Kiliander återtog: Huru tillfredsställande., sade ban, vär det icke för hvarje svenskt bjerta att tänka på, med hvilken lysande ära vi alltid uppträdt i Tyskland; der har det svenska svärdet skurit sina ärofullas!e lagrar; der hafva våra vetenskapsmän blifvit mest populära, och der är det slutligen, som vår snillrika Jenny Lind nu, genom sina triumfer, sprider en ny glans kring sitt gamla fädernesland. — ÅA propos Jenny Lind; jag läste nyligen i en fransysk journal, att en engelsk lord, som med sin lady vistats i Berlin, der blifvit helt och hillet förtjust i den svenska näktergalen, och då han, som Jladyn tyckte, uppoffrade alltför stora summor för anskaffande af de utsöktaste blommor, med hvilka han öfversållade den firade aktrisen hvarenda gång hon uppträdde på scenen, lät den engelska damen slutligen i förtreten anskaffa en dyrbar paraply, hvilken hon tillsände sångerskan för att nyttja i blomsterregn, som utanskriften lydde. sa Återigen behagade generalskan att le; Kiliander kände sig med rätta stolt deröfver. Ännu vexlades några ord, men snart gjorde Kiliander sin afskedsbugning; visiten var slut, och generalskan de Bock satt åter ensam med sitt kammarråd. Säkert började de ånyo afhandla tidens mouvement. Nu stälde Kiliander sina steg till Skeppsbron. Då ban passerade Norrbro, kom en så våldsam vindstöt, med thy åtföljande våtvaror, att den höll på att kasta vår stackars kongl. sekreterare hufvudstupa i strömmen; det hede blifvit en visit utom promemorian. Men det gifves Gudskelof en makt, som beskyddar alla dem, hvilka vandra på den rätta vägen, och äfven dem, som gå på visiter. — Kiliander sköt hatten ännu djupare ner öfver pannan och lifvade sitt, för ögonblicket något sjunkna mod med åtskilliga uppfriskande tankar.