Aftonbladet – 3 juni 1847, sida 2

förtviflad i den Grossanderska förstugan; han svor och suckade i ett andedrag. — Från salongen hördes tydligen ända dit ut ljudet af mamsell Julianas vackra sång. Huru gudomligt att få vara derinne! tänkte Kiliander. Men visitlådan hängde der kall, obeveklig, afvisande på sin krok och bad, på ett höfligt sätt, den förälskade mannen att — draga åt fanders. Dessa små eländiga träbitar, de voro nu det brinnande svärdet vid paradisets port. — Ju klarare tonerna drillade, dess starkare klappade den stackars utestängde beundrarens hjerta; men icke kunde han stå i förstugan hela qvällen. Farväl, sköna dröm! sade han nästan rörd; i afton skulle jag kanske gjort min lycka, ty jag känner på mig, att jag i detta ögonblick skulle kunna åstadkomma ett storverk — tillfället är nu förbi, kanske för evigt; men ovärdigt är det i alla fall att icke taga emot på thorsdagarnel — Efter denna tirad, kastade ban en tillintetgörande blick på den dumma lådan, svor en ed och gick sin väg. Beräkningarne voro nu korsade; Kiliander frågade icke mera efter, hvart han styrde sin färd, och kunde knappast trösta sig med den alltid annars hos honom så mäktiga känslan af att uppfylla sina pligter som bildad menniska. Imedlertid fortsatte han dock oförtrutet sitt arbete, och till åtskilliga af sina mera likgiltiga bekantskaper delade han ut sina visitkort. Småningom började han återigen att försona sig med den, för några ögonblick sedan så alldeles föräömda visitlådan och, för att slutligen fullkomligt tillvägabringa förlikningen, gick han upp till brukspatron Stångbergs, en i Kilianders tycke högst odräglig familj. Med verklig förtjusning mötte nu åter hans blickar den ominösa visillådan; visiten var expedierad på en handvändning, och vår vandringsman kände sig återigen belåten med sig sjelf, samhälls-lagarne och konvenansen. — Men hvad hände! Brukspatron Stångberg bodde tvenne trappor upp, och Kiliander, stadd på retur, samt famlande i mörkret, hade icke hunrit tillryggalägga mer im den ena, då han från förstugan ofvanför hörde ropet: Tjufvar! — tjufvarl, samt i detsamma ett starkt buller itrapporne, hvilket kom allt närmare. Några ögonblick härefter kände ban sig fattad i kragen af ett par starka näfvar, som med föga varsamhet klämde honom mot muren, hvarvid en barsk