Aftonbladet – 3 juni 1847, sida 2

Lifvets sträfvanden,, sade han för sig sjelf, äro visserligen stundom ganska mödosamma; men lifvet har äfven sina ljufva belöningar att skänka .... Snart hinrer jag väl till Skeppsbron. Vi hafva i dag thorsdag, och det är just på dessa dagar den rike kommersrådet Grossander håller sina dörrar öppna... Ack, hvad den unga mem:ell Juliana är älskvärd! Nu slog kongl. sekreterns hjerta med känbart fortare takt.) Hon är skön — ja, hon är åtminstone ganska täck, mycket behaglig, sjunger nätt, polkar lätt. — O, att vid hennes sida, i en mjuk vagn, fara ikring staden på visiter; då skulle lifvet vara skönt! — Hvem vet, hur det kan gå? — Jag vill anstränga alla mina krafter, all min förmåga; hon skall icke hafva hjerta att göra mig olycklig, cch då jag rätt känner efter, märker jag, att jag just denna afton är disponerad för en attack på lif och död. Jag kan ju knappast tygla min otålighet. Fan till blåst också! — Men nu är jag, Gud ske lof, å costi, som svärfar brukar säga om sina skepp. På kärlekens vingar flög Kiliander uppför len breda trappan och var redan färdig att lägga handen på låset till tamburen, då — 0, död och pina! — hans blickar mötte ett föremål, det mest olycksaliga, som ögonblicket kunde skänka — det var visillådan. — Dagen hette Thorsdag, men kommersrådet Grossander tog ändå icke emot; hvilken fatal nyck — blixt och dunder! — Ack, huru mingen ljuf förhoppning har icke blifvit begra!ven i en visitlåda! Det är en abkyvärd uppfinning, dessa tördömda lådor, om man ser bfvct från dess romantiska sido. Värmde af bjertats lågor, hänförde af de lycksaligaste drömmar, längta vi, kanske många linga dagar, med en tilltagande oro, bort till det dyrkade föremålet. Af hennes blickar vilja vi hemta Jjus i det mörker, som omger oss; från hennes läppar vilja vi fånga uppmuntrande ord, vi vilja andas samma luft som hon; vi gåfve vårt lif, för all se, för att se henne blott. — Nåväl, hur lönas väl denna djupa, oändliga, förtärande längtan, hvad svar får väl hjertat på alla sina varma frågor? — Jo, herrskapet tar icke emot, visitlådan är ute. — Visitlådan! En likkista skulle i detta ögonblick förefalla oss långt mindre förskräcklig. Kiliander stod nu på en gång förtretad och