Aftonbladet – 2 juni 1847, sida 2

visiter som ske i förslugan. Nu skulle Kili-! ander hos några lemna kort, hos a.dra åter ia-, fiona sig personelt. På ett ställe skulle kor-: ten vikas i hörnen, till tecken att han sjelf alemnat dem; på ett annat åter skulle de icke vikas, för att låta påsbina, att han höll sig med betjent. Somliga familjer hade bestämda emottagningsdagar, hvilka han skulle undvika; andra hade sådana, hvilka han deremot icke; på något vilkor fick försumma. Hos en skulle han dricka the; hos en annan skulle han su-, pera. I ett hus funnos rika döttrar, hvarför: han måste göra besök i ett annat, nemligen hos de rika döttrarnas gamla tant. Till A—s den oartiga tölpen skulle han gå, oaktadt han icke varit ditbjuden; hos B—s skulle han tacka för! sednast 0.s. v. ad infinitum. Dertill måste tagas i beräkning tid och rum, det vill säga, att den ena familjen hade sina rum på norr och den andra på söder, samt att visiltimmarna äro få och flygtiga. Äfvenså fick slutligen icke glömmas, att planerna äfven begränsades af den I menskliga organismens möjligheter, ty Kiliander var dock endast en menniska cch en menniska utan ekipage. — För att vinna mera redighet i behandlingen af dessa kinkiga förhållanden brukade vår kongl. sekreterare alltid latt i räkenskaperna beteckna supecer, middagar och andra kalaser med plus, samt deremot visiterna med minus, och följde sedan den gamla regeln, att plus och minus taga uthvarandra,. I Men han hade, besynnerligt nog, aldrig kommit rätt underfund med, att i alla dessa fall också den slutliga behållningen alltid blef lika med noll. Det är lätt att finna, att det skulle draga länge ut, innan så invecklade kalkyler, som de Jnu omnämnda, kunde lemna något facit, och -Idå Kiliander ändtligen hunnit författa en proVv memoria öfver åftonens arbetskommendering, I med tillhörande . marschruta, var tiden reder .Iså långt framskriden, att han direkte från skrifI bordet : måste begifva sig till toiletten. Ocksi Thär förestod honom ganska maktpåliggande gö, Iromål: Kiliander var visserligen icke någor Isprält, men han var, som det anstår en ung