Aftonbladet – 2 juni 1847, sida 2

stora täflan kan prisdomaren aldrig bestickas. Endast det goda, det ändamålsenliga arbetet vinner priset, det underhaltiga blir obelönadt, lönlöst. Arbetaren behöfver alltså kunskaper, många, vidsträckta kunskaper — arbetaren behöfver ledning till alla möjliga genvägar — handens arbete måste vara styrdt af tankens — tankens måste vara sådant, att det till nytfa kan utföras. Sedan vår tid mer än någon annan gjort arbetet till vilkor för födan, sedan den på arbetets fält öppnat fri täflan, så måste den ock nödvändigt, för att få sin lckamliga föda, göra sig genom andeliy föda, genom kunskaper, duglig till arbetet — i motsatt fall skall alltid den minst kunnige, vare sig bland individerna eller nationerna, löpa faran att förhungra. För Regeringar och Folk har det derföre blifvit en lika varm angelägenhet, att befrämja de arbetande klassernas bildning. I alla länder uppstå nu vid sidan af, i täflan med hvarandra, offentliga och enskilda anstalter för detta mål. Bland andra bevis härpå är äfven den förening, som här i dag firar sin årshögtid, och som har så stora skäl att öfvdr sin lyckade verksamhet vara glad, att af allmän välvilja, allmänt understöd omfattas. Vårt lånd har dock varit ett bland de senfärdigare, att i stort uppfatta och tillegna sig andan och frukterna af det goda i den nya tiden. Vi hafva länge älskat att ockra med våra gamla minnen af förflutna tider — åtminstone hafva vi ofta föreburit denna kärlek till det gamla svenska, såsom skäl för vår gammalmodighet. — Vi hafva ock all anledning att vörda detta gamla svenska, ty intet samtida folk har måhända egt det stora, som vi bevara i våra häfder. -Men lika litet, som menniskan lefver af brödet allena, lika litet lefver ett folk af blott ärofulla minnen, För att vinna både bröd och ära, måste vi numera gå samma väg, som den öfriga verlden — men ett värdigt mål för oss vore, om vi kunde bryta vår nya väg sådan, att den blefye en 1at:o; el väg, att den blefve en ny väg till svensk ära, att icke måtte klagas, det blott häfden och grafcen gömma svensk storhet och svensk ära. Väl om vi kunde undvika de villovägar, för hvilka andra folk stundom fått dyrt plikta. Ett bevis huru litet vårt folk förstått den industriella tiden och dess förhållande till naturvetenskaperna torde kunna sökas i följande omständighet: Det gifves säkert intet land, som, med hänsigt till sin befolkning, egt och eger så talrika naturforskare, af den vetenskapliga rang, som Sverige. Under det dessa män, genom sin vetenskapliga verksamhet, på den öfriga verlden i många hänseenden utöfvat en stor inflytelse, hafva vi sjelfva deremot länge blott i ringa måhn, för en eller annan näringsgren af dem dragit fördel. Sannolikt låg skulden gemensamt både hos de lärde och de icke lärde. Folket bör af vetenskapsmannen, af den bildade, förekommas med beredvilligt meddelade upplysningar — men vetenskapsmannen, den bildade, har ock rättighet, att af folket fordra gehör för hvad han till det allmännas bästa öfvertänkt och utforskat. Kunskap, vetande, bildning böra gå och gälla som en verkelig produktiv nationalrikedom, hvilken af innehafvaren bör göras fruktbärande, och af den, som saknar bonom, bör eftersträfvas. Det är ett glädjande tidens tecken att se huru nu hos oss begäret att mottaga, begäret attmeddela kunskaper ifrigt mötas — huru välgörande de ömsesidigt inverka på både gifvare och emottagare. Den som vill arbeta, den som valt arbete efter sin fallenhet, skall snart äfven hos oss ej längre sakna kunskapens ljus till arbetets ledning. Ju mera arbetet i verlden blifvit allmänt, fritt, ledt mångenstädes af den högsta kunskap och skicklighet, ju utbreddare täflan det har att bestå, ju större de naturkrafter, hvilka det anlitar, ju större de resultat, som det lemnar, desto mera blir den enskilda menniskans förmåga otillräcklig att fylla de stora anspråken — desto mera fordras förenad kraft. En nödvändig följd af den nya tiden blef alltså ock förenings-associationsandan. — Vetenskapsidkaren, tänkaren, statsmannen, kapitalisten, handarbetaren måste alla sluta sig tillsamman, dels hvar med sina likar, dels alla gemensamt, för att genom samfällda bemödanden kunna uppnå, hvad för den enskilda individen, för den enskilda klassen ej mer var verkställbart. För denna förenade menniskokraft blef det först möjligt, att af naturkraften göra det förvånande bruk, som vår tid företer. Den styrka, som ligger i föreningen, i enigheten, sammanknöt redan i den aflägsnaste forntid de förIsta samhällsbanden mellan merniskorna — den sammanhåller ännu i dag de serskilda staterna. Dess hufvudändamål var sjelfförsvaret, upprätthållandet af den nationella sjelfständigheten inom stam förvandter. De föreningsband, de associationer, som den nya tiden knyter, för att genomföra en stor samverkan af menniskooch naturkraft — dessa föreningar, tomsluta menniskor af alla tungomål, från alla länder, de hvila på nya frändskapslagar, äro både till sin sammansättning och till sitt syftemål virldsIborgerliga. Deras verkan blir ock en gång verldens förändrade utseende. . Men vi hafva, redan öfverskridit gränsorna för föredraget på detta ställe. Blott några ord ännu Itill slut. I Hvad har då menskligheten vunnit på denna nya tidens alla storverk? detta är en fråga, som ofta och från många håll göres. Har väl menskligheten blifvit lyckligare nu än förr? Man söker flitigt bevis, än för ett jakande, än för ett nekande svar på denna fråga. Behofvyet att söka Isådana bevis ådagalägger tydligt den gamla sanningen, att intet nytt sker under solen — att menniIskan i så många fall alltid blir sig lik: missnöjd med det närvarande, som hon känner, saknande det I förflutna, trängtande till det kommande, som hon icke känner. Men utan denna sinnesstämning vore I menniskan icke mera menniska — i denna sinnesstämning uttalar sig mensklighetens väsende och ändamål. Öfver hvad Gud skapat i naturen gaf han siell en gång det vittnesbördet att det var allt godt — och detta vittnesbörd jäfvas af ingen menniska — Men menniskan kan bruka, hon kan missbruka Guds goda gåfvor. Ju större bruket, desto större