Aftonbladet – 2 juni 1847, sida 2

vägsnälen från ena stället till det andra, med en hastighet, som för föga mer än 13 år sedan ansågs som en tom drömbild. Så länge åskan majestätiskt rullat öfver menniskornas hufvuden, och med sin förfärliga kraft utgjort på en gång deras förvåning och fasa, har ock blixtens snabbhet varit förebilden af den största hastigh.t, man känt, med hvilken endast tankan i menniskosjälen kunnat täfla, Askans sublima fenomen måste redan tidigt blifva föremål för forskare, genom hvilkas bemödanden vi efterhand lärt känna, ej blott det clektriska ämnet såsom orsak till åskan, utan ock de lagar, efter hvilka detta ämne yttrar sina verkningar. Det tycktes redan för menskligheten vara en oberäknelig vinst, då uppfinningen af åskledaren gaf oss skydd mot åskans förstörande inverkan. Men hur ringa är ej denna upptäckt mot de sednaste årens, då menniskan bemäktigat sig blixtens snabbhet för meddelandet af sina tankar åt de aflägsnaste orter genom de elektriska telegraferna. I Norra Amerika finnes redan en elektrisk telegraf mellan NewYork och Buffalo från hafvet till Erie-sjön. Den koppartråd, som leder elektriciteten på denna sträcka, har en längd af 507 V. engelska mil, eller omkring 74 svenska — en längd, större än afståndet mellan Upsala och Sverges sydligaste udde, Falsterbo. — Tecknet, gifvet i ena ändan af denna tråd, löper nu med blixtens snabbhet inom ögonblicket till den andra, och meddelar sig äfven liktidigt till flera mellanliggande stationer på vägen. Ett exempel af dessa elektriska telegrafers verksamhet torde äfven få anföras, om det ock för mången redan skulle vara kändt. Presidentens i Förenta Staterna s. k. budskap eller tal till kongressen förlidet år kunde i en tidning, utgifven i Baltimore, läsas på samma stund, som i hufyudstaden Washingtons tidningar, oaktadt dessa städer äro omkring 400 engelska mil åtskiljda. Dokumentet, bestående af 2 tätt tryckta spalter, s. k. jättefolio-format, hade på 2!, timma med 85 tecken i minuten, genom en elektrisk telegraf, befordrats från Washington till Baltimore. Dessa exempel torde vara tillräckliga att visa, huru menniskan genom bruket af naturens stora krafter redan kan sägas till en del hafva satt sig utom beroende af tid och rum. Följderna häraf i en framtid — ja i en snar framtid, äro ännu oberäkneliga. Det låg i boktryckerikonsten mycket mer, än fördelen att få böckerna för bättre pris och i större antal än förr. — det ligger i de nyssnämnda uppfinningarna oändeligen mycket mera än fördelen att kunna färdas skyndsammare och meddela hastigare underrättelser än förr. — — Men lemnom gissningarna öfver framtiden — stadnom vid den närvarande. Tidens rigtning, att söka sanning i naturen och lifvet, måste i många hänseenden inverka på industrien, på de arbetande, slöjdidkande menniskoklasserna. — Det var en tid, en tid af konstlade former, då det gafs en verllig skilnad mellan närande och tärande samhällsmedlemmar — då en del af samhällets medborgare, till ringa eller ingen båtnad för det hela, blott färde på skatter, dem ofta våldet, listen, fördomarna hopat på deras händer, under det den större delen af folket, nedtryckt i råhet, fick bära arbetets hela tunga, för ringa eller ingen lön. Denna tid är ej mer. Vår tids rigtning utplånar med hvarje dag allt mer skilnaden mellan tärande och närande medborgare — den sträfvar omisskänneligt, att adla äfven det tyngsta arbetet genom kunskapens ledstjerna — den tvingar kapitalerna at! träda i förbund med arbetsskickligheten och forskningen — den ser i sina offentliga framsteg de tydligaste bevis, att tänkarens, vetenskapsmannens arbete just är det, som närer händernas och kapitalernas — den inser, att embetsmannens verksamhet! är nödvändig för att ordna och trygga gången och frukterna af allas gemensamma sträfvanden. Aldrig har derföre, i min tanka, den -gamla sanningen den som ej vill arbeta, han skall ej heller äta, gäll till den grad, som i vår tid. Denna tid är en verk lig industriens, arbetets, tankeså väl som handar: betets, tid — och den måste nödvändigt blifva så dan genom det omätliga förråd, som naturforsknin gen gaf den att syssla med. Genom töcknen af alla de villor, som nödvändig måste uppstå, när menskligheten, ännu yrvaken ef ter en lång och djup sömn, befann sig i den ny: tidens i den rika och visa naturens möte — — ge nom dessa töcken, framtränga allt klarare strålarn: af den sanning, att vi, alla menniskor, komma til verlden med eil gemensamt, redovisningsskyldigt kapital: tiden, att vår första pligt är att väl an vända detta kapital till egen och andras nytta, at den, som väl förstår att bruka detta kapital, den som vill arbeta, äfven skall hafva att äta. Men, den der icke får, icke eger rättighet att ar beta, han kan ju icke heller få äta. Detta är sannt — det är en bedröflig sanning att det varit mången förment, att genom sjelfvald arbete förvärfva sitt bröd. Men, de trånga grän sor, som en förfluten tid med sina konstlade for mer behöft sätta för arbetets frihet, äro ej mer för enliga med vårt tidehvarfs anda och kraf. Dess gränsor började derföre ock att sjelfmant utplån sig, redan innan lagstiftningen fann skäl att upp häfva dem. Åfven hos oss har nu Konungens vis het gjort arbetet fritt, och lagligen berättigat e! och hvar att sig ärligen försörja med hvad arbet han vill. Måtte välsignelse blifva både det befriade arbe tets och befriarens lön. Men, den der icke kan, icke eger skicklighet at arbeta, han får ej heller att äta. Detta har i vår tid, mer än i någon annan, bli! I vit en sanning af djupaste betydelse. Arbetet har blifvit allmänt, arbetet har blifvj fritt, arbetet har mångenstädes blifvit allt me lupplyst, aktadt, lönadt. Slöjdealstren från jordens skiljda länder sammar Iträffa nu på verldsmarknaden, och täfla der genoi pris och godhet om köparens bevågenhet. I denn RT Me. ann rs ät rn a rn a TT EL en 7 a oi de