Aftonbladet – 31 maj 1847, sida 2

drogo. — Den nyssnämnde sången Ave Marian, are rangerad för violoncell, utfördes nu likasom förra gången i den ädlaste styl och väckte en ganska liflig sympati. Mazurkan (med ett vackert Adagio till introduktion) är pikant och liflig och exeqverades äfven i öfverensstämmelse med sin karakter. Uti Carneval Suisse, en i sig sjelf föga betydande komposition, hade konsertgifvaren förnämligast beredt sig tillfälle att utveckla sin färdighet, och framkallade äfven genom sina bravurlöpningar, sina oktav-, kromatiska terzoch sextpassager m. m. förvånansvärda effekter. Nämnde nummer var hr Schuberths sista för aftonen, och detta så väl som hans öfriga mottogos med lika stor enthusiasm, som han skördade vid sin föregående konsert. För sång förekommo 2:ne solostycken af Ricci och Donizetti, utförde af hr Piberi, som denna afton var rätt väl disponerad och egentligast för sitt sistnämnde nummer erhöll bifall. — För öfrigt hörde man den herrliga Fidelio-ouvertyren (E-dur) af Beethoven, som i det hela taget gick med esprit och värma, samt ouvertyren till Figaro, hvarvid orkestern ej ville hålla riktigt tillsammans. Dirigenten (hr A. Berwald) började enligt kompositionens föreskrift presto och ej, såsom vanligt, prestissimo, hvarvid några af de medverkande redan i 7:de takten inföllo i det sedvanliga tempot och-underhöllo ojemnheten till slutet. Man skulle måhända kunna anmärka vid hr Schuberths konserter, att ham nog mycket hållit sig till sina egna kompositioner (utan att vi derföre misskänna deras förtjenster), och i synnerhet hade det varit intressant att af honom höra en af Bernhard Rombergs konserter, dem troligen få äro i stånd att återgifva så som hr Schuberth. I morgon, då hr S. gifver sin afskedskonsert, uppfylles denna önskan till en del, då han bland annat äfven kommer att gifva Rombergs genialiska fantasi öfver Svenska nationalmelodier. Vi önska den talangfulle konstnären vid detta tillfälle allt det deltagande från all mänhetens sida, som han så väl förtjenar. —U—