Aftonbladet – 26 maj 1847, sida 2

detta hufvud, jemte två andra till jemnförelse, alla tre så nära liknande hvarandra till form och storlek, som menniskor af samma stam kunna likna hvarandra. Imedlertid voro originalerna från vidt aflägsna orter. Det ena var funnet i en bevisligen fenicisk grift på Malta; det andra var konung A:exander OConnors af Irland hufvud. Hans slägt — anmärkte professorn — såväl som hela den urgamla irländska aristokrati, som tecknar ett apostroferadt O framför sina ättnamn, såsom OConnel, ODonnel, OMeara, c., härstamma, enligt traditionen ibland dem sjelfva och deras landsmän, ifrån Fenicien; och till den hördeIrlands fordna konungaätt. De anse sig af långt äldre och ädlare härkomst, än den Sachsiska och Normandiska adeln i Storbritannien. Ett utmärkande slägtdrag är deras höga och kraftfulla vext och deras till densamma passande stora hufvuden, af aflång men nära jemnbred form, med jemnförelsevis breda pannor och bakhufvuden, samt nästan cirkelrund hvälfning öfver hbjessan. Denna stam har man företrädesvis kallat den celtiska, alltså den, till hvilken Druider och Barder hörde. Deras förfäder i Irland dyrkade solen och elden, under namn af Bal, likasom deras urfäder i Fenicien. Men Bal ägde, . som bekant är, äfven här i norden sina dyrkare; han kallades ömsom Bal, ömsom Balder, och var äfven här ljusets, solens, eldens gudomlighet. Deraf Bals bål, Balsberg, och den mängd ortnamn efter Bal (Val, Bel, Boll) som förekomma i Sverige, likasom i Irland. Men fastän det storvexta folk, som varit bosatt på Skandinaviska halföns södra och vestra kuster, öfverensstämde till kroppsställning och hufvudskålsform, såväl som i sina minnesmärken, med Celter och Galler, så ansåg hr Nilsson, till förekommande af obehöriga bibegrepp, rigtigare att kalla denna stam TIrisk-Fenicisk, än Celtisk. — Professor Nilsson anförde, efter nyligen af Kohl samlade traditioner på Irland, att de många runda torn, som der allestädes qvarstå från en uråldrig tid, alla lika byggda, voro soltempel, hvari Balspresten dagligen uppsteg, likt Muezzinen i ett mohammedanskt minaret eller moskåe-torn, att förkunna solens uppgång. Hr Nilsson nämnde äfven, efter helt nya resbeskrifvare i orienten, att till mått och konstruktion alldeles dylika torn qvarstå sedan forntiden i Mezenderan, der de troligen tjenat till samma bruk (Härvid torde förtjena undersökas hvarföre man icke hör talas om några sådana torn i Syrien, Spanien och norra Afrika, der Fenicier likväl af historien omtalas såsom egentligen bosatta.) I denna Balsdyrkande jettestams, dessa Celters, ättekullar här i norden, träffas, jemte de jordfästades ben, deras redskap, vapen och smycken. Dessa voro icke af jern, utan af koppar. Någon gång finnas äfven smycken af guld, bernsten och glas. Hr Nilsson förevisade dels i original dels i afbild en mängd dylika kopparsaker, såsom spiralformiga armband, hammarhufvuden, kedjor till betsel, svärd och sköldar, spjutspetsar, knifvar, och en stridslur (eller måhända en offerlur) med kedja; alltsammatr.s utmärkt genom vackra former och prydligt arbete. Kopparn är icke smidd, utan gjuten; kedjelänkarne inom hvarandra. Luren var i synnerhet märkvärdig genom godsets tunnhet, och lemnade deri ett nytt prof på den länge förlorade men hos forntidsfolken bekanta konsten, att af koppar och brons gjuta ytterst tunna bleck, t. ex. såsom yta för bilder. Vid nogare granskning röja dessa kopparsaker ett sådant tycke af dem som frambringas genom galvanoplaslik, ett de snarare synas frambragta genom någon dermed beslägtad operation — en utfällning af kopparn på det nu brukliga eller något annat sätt; och det kunde väl förtjena undersökas, om man icke genom en lindrig frätning med en syra och det frätnas granskning med förstoringsglas, skulle kunna hos dem upptäcka den kristalliska sammanfogning smelan smådelarne, som är egen för elektroplastiska alster. Bekant är att Fenicierne voro utmärkta för sina arbeten i koppar; man torde erinra sig det biträde i koppararbeten, som Salomon sökte och fick från Tyrus, vid sin tempelbyggnad. Detta ger ytterligare styrka åt åsigten om Celternas och Feniciernas stamförvantskap. En annan likhet, hvarpå hr Nilsson fästade uppmärksamhet, är den höga kroppsvexten. När Josua skulle intåga i det förlofyade landet, och hade utsändt spejare dit, återkommo dessa ytterst förskräckta öfver de resar eller Enakim, som de der hade sett. En dylik bäfvan öfverföll de af Cesar anförda Romarne, vid åsynen af Gallerna, hvilka tillhörde samma stam; och det var blott genom en krigslist, som han lyckades förmå sina landsmän att tåga till strid emot dem. En (tredje stam, hvartill i norden finnes spår, är den germaniska. Den hade icke runda hufvuden såsom högarnes invånare, den Iberiska stammen, utan långlagda, såsom den Celtiska; men mycket smalare; och till vexten stod den midt emellan begge stammarne. För den voro Celterna jättar och högfolket dvärgar eller pysslingar. Den dyrkade Thor. I slutföredraget troddes närmare underrättelser vara att vänta om denna stam, äfvensom om Göth:rna och de egentliga Odinsdyrkarne eller Asastammen och dessas stamförvandter eller anhängare. I förbigående erinrade professorn dock om den statsklokhet, som utmärkte Odinsdyrkarnes religiösa stiftelse, deruti att de bland sina egna gudomligheter upptogo, till jemnhög värdighet, de förut i norden bosatta folkens, — så väl Balder som Thor. Det var ett medel att förena alla stammarne, så vidt som möjligt till en; i stället för att en särskild gudstjenst skulle hafva mer och mer söndrat dem. Om en annan stam, Götherna, likasom om Svearna, vet historien mer att berätta, än om de förstnämnda, ehuru skilnaden emellan Svear och Göther ir mindre bestämd ännu, genom de efter dem anräffade skeletter och fornlemningar. Professor Nilson visade afbildningar af ett hufvud, som blifvit upptaget ur en af dessa folk anlagd grafhög. Det var mindre smalt, än hos den sparsamt förekommande sermaniska stammen, men mindre jemnbredt eller oredt både fram och bak, än hos den Irländska stammen. Det hade oval form, måttligt afsmalnande vid panna och nacke, och var alltså bredast midtpå. De karakteristiska igenkänningstecknen för denna stams hufvuden hafva icke ännu hunnit lika full