Aftonbladet – 26 maj 1847, sida 2

äfven hafva hunnit samma stadga: Fornsakerna ligga likväl på deras botten, öfverhöljda af till torf förvandlade kärrvexter, ofvanpå hvilka åter träffas lemninger efter förmultnad skog. Dessa minnesmärken hafva följaktligen ditkommit medan sjön eller kärret ännu var löst nog, att genomsläppa dem ända till bottnen. Efteråt hafva kärren grott igen öfver dem, och begynt bära skog, men som åter fått tid att multna och föröka grundens fasthet till likhet med annan mark; slutligen lade sig gäravallen öfver alltsammans. Besinnar man huru långsamt alla dessa hvarannan följande förändringar måste skett, så kan man sluta till aflägsenheten af den tid, då Sverge först befolkades, och om den oerhörda uråldrigheten hos minnesmärken efter denna befolkning. Samma slags redskap, af samma ämnen — sten eller flinta — och af samma former, finnas äfven i de ofvanpå gäravallen eller den med denna likartade grunden belägna jordhögar, hvarmed kummelgrottor och griftkummel finnas höljda. MHäraf kan slutas, att de vilda invånare, som begagnade dylika stridsredskap, icke utrotades genom den otvannämnda öfversvämningen, utan lefde här både före och efter den. I griftkumlen träffas deras skeletter; det är der man kunnat få begrepp om skapnaden på deras hufvuden, och deras jemförelsevis låga eller dverglika vext. De sitta der alla i en viss ordnad ställning, de manliga skeletterna med sina fiskredskap och jagtredskap eller vapen bredvid sig, de qvinliga med sina få smycken, som äro af bernsten, bränd lera och glas; de sednare sannolikt bekomna genom byte med främmande sjöfarande. De af flinta förfärdigade redskaperna förråda mycken skicklighet, i konsten att klyfva flintan och hugga den till åstundade former; och man träffar äfven de redskap, också af sten, hvarmed huggningen förrättats. Kummelgrottorna eller boningarne äro till väggarne lika beskaffade med griftkumlen, eller af sammanstaplade stenhällar, men sakna stenhällar till tak, och hafva sannolikt varit, under jordhögen, täckta med trädgrenar, näfver o. d., som i tidernas längd förmultnat; hvarföre de äfven nu äro fyllda med jord af den i dem insjunkna högen. I dem träffas inga skeletter; men väl ätskilligt husgeråd af flinta, äfvensom hela eller krossade kärl af bränd lera, och i något hörn innerst finner man kol, samt på stenväggen-bredvid dem sot; der var alltså hushållets eldstad. I afseende på det namn af Iberer, som man gifvit åt den dverglika stam, hvilken hade runda hufvuden, erinrade prof. Nilsson att detsamma dock vore mindre lämpligt för nordens uräldsta invånare; emedan menniskor med samma kroppsformer, och på samma trappsteg hvad odlingen beträffar, tyckas ursprungligen hafva utgjort hela Europas aldraäldsta befolkning. Man skulle således, med lika mycket eller litet skäl, kunna kalla dem för Pelasger, Lappar eller Samojeder, som Iberer. Vid förevisandet af flintvapnen kom hr Nilsson att anföra en anekdot, som han i England hört af en dervarande fornforskare, och som visar huru varsam man stundom har anledning att vara vid inköp eller byten af vapen och dylikt, hos vildar. På någon af Söderhafsöarne hade ett engelskt fartyg lagt till, och vanliga byten emellan engelsmännen och öboerna kommit i gång. Bland de saker, som engelsmännen tillbytte sig, funnos äfven några pilar med stenspetsar, dem vildarne dock icke förmåddes alt afstå utan mycken svårighet och mot för dem särdeles begärliga bytesvaror. Efter någon tids segling åt andra håll, återkom fartyget än en gång till samma ö; och. nu erbjödos åtskilliga pilar frivilligt och utan svårighet till utbyte; de blefvo äfven genast brittisk egendom. Knappt var likväl handeln gjord, förrän säljarne skrattande läto förstå, att engelsmännen i sjelfva verket tillbytt sig en af dem sjelfva medförd vara. Pilarne, ehuru till utseendet liknande de förra gången aflåtna, voro nemligen icke, som dessa, försedda med spetsar af sten, utan af glas, tillverkade af sönderslagna porterbuteljer, som engelsmännen kastat öfverbord vid sitt förra besök. Under kumlen förekomma icke qvarlefvor efter några äldre stammar. Men deremot händer det att man ofvanpå griftkummel finner andra grifter; men icke uppförda på samma sätt, och i dem skeletter af en helt annän stam, jemte vapen och redskap af helt annat annat slag, både till ämne och utseende. Skeletternas hufvuden äro mycket mera långlagda än den äldre stammens, men tillika tämligen breda, och mot dessa jemnförelsevis stora hufvuden svara sjelfva skeletterna; de antyda ett högvext och kraftfullt bygdt folk, en verklig jettestam. Detta sednare slägte har icke i Sverige efterlemnat några boningar. Det bodde icke i jordhöljda kummelgrottor. Om dessa jettar, som sannolikt är, i stället nyttjade trähus, återstår deraf naturligtvis ej mera något spår. De minnesmärken de efterlemnat, träffas alltså blott i deras grifter. Med visshet vet man dock, att-denna stam-brukade under tak förvara sin skörd och tröska sin säd. Pytheas anmärker dessa ymständigheter uttryckligen som en egenhet hos södra Thules kustboer, till hvilken man i södern af Europa ej träffade någonting motsvarande; emedan, som bekant är, skörden der förvaras i stack under bar himmel, och tröskningen sker likaså; på en obetäckt tröskplats. Denna storvexta stam synes för öfrigt ej ha varit talrik eller särdeles vidt utspridd; de för den egna forngrifter och fornlemningar förekomma hufvudsakligen i Skåne, Halland, Bohusän och — ehuru mera sällsynt — i södra delen af Norrige. Man har häraf anledning till den slutsatsen, att det varit ett sjöfarande folk, som idkat b;eshandel med de äldre kustinnevånarne, eller storiske långsåt kusten, eller som vid Östersjöns kuster emtat bernsten, och för längre eller kortare tid äfven bosatt sig på kusten. Till samma stam hördej ydligen ett af de två skeletter, som funnits på en dipphylla i Bohuslän, högt öfver hafvet men öfrervexta med snäckor, och hvarom hr Nilsson talale i en föregående lektion. Männen hade sannolikt Irunknat på kusten och blifvit kastade af vågorna ,å den klippkant, der snäckorna lägrat sig öfver dem, ych hvilken sedermera småningom skjutit upp, jemte len öfriga kusten, öfver hafvet. Professorn visade afritningar och afgjutningar af ————