Aftonbladet – 26 maj 1847, sida 2

HERR PROFESSOR NILSSONS FEMTE OCH JZ, SJETTE FÖRELÄSNINGAR ). Den förra hölls sistl. lördag och troddes vara den sista; men tiden tillät ej afslutandet, den gången, af alla de i programmet upptagna ämnen, och hr Nilsson tillkännagaf att ännu en föreläsning komme att äga rum, nemligen i förrgår afton. — Bland de redskap och vapen af sten, som anträffats efter nordens uräldsta invånare, den rundhufvade eller så kallade Iberiska stammen, fastän alla erinrande om en för historien obekant tid, gjorde professorn en märklig skilnad emellan dem, som blifvit upptagna ur mossar eller kummelruiner, belägna under den grusvall — den så kallade gäravallen — som löper långsåt Skånes södra kust, och dem som träffats ofvanpå den, eller på en med den till sammansättning lika beskaffad mark, eller ock i de ännu bibehållna kummelgrottorna och griftkumlen. Enligt hr Nilssons slutledningar ligger ett ofantligt långt afstånd emellan de tidskiften, då de före och efter denna valls tillkomst nedlagda fornlemningarne frambragtes och begagnades. För att ådagaligga detta, och dermed att man i de under gäravallen upptäckta fornlemningarne tilläfventyrs äger några bland de äldsta spår af mensklig verksamhet, som ännu finnas till, erinrade professorn om hvad han förut anfört angående Skandinaviska halföns ursprungliga sammanhang med norra Tyskland. Han ansåg föreningen dem emellan hafva utgjorts af ett lågland, som sträckte sig, från det nuvarande Skåne till Pomern, samt skilde Östersjön från Vesterhafvet. Hr Nilsson ansåg Östersjön hafva på dea tiden varit hvad Grekernas geografer påstodo: en vik af polarhafvet, — en fortsättning af Hvita hafvet, öfver sumptrakterna mellan detta samt de stora insjöarne Onega och Ladoga, intill Finska viken. Med förutsättning att landhöjningen fortgått i samma förhållande förr som nu, fordras ej många årtusenden, innan bottnen af det fordna sundet emellan Hvita hafvet och Östersjön kunde hinna upplyftas till dess nuvarande höjd öfver dessa hafs yta. Någon ovanlig vattenhöjd inträffade nu en gång i Östersjön — hr Nilsson beräknade den, i grund af ortliga iakttagelser, till 50 fot öfver Östersjöns nuvarande yta —; men denna vattenhöjd behöfver man icke derföre anse orsakad af några andra naturhändelser, än en ovanligare nederbörd, en brådstörtad snösmältnirg 0. d., kort sagdt, samma slags väderleksskiften, som nyligen åstadkommo de härjande öfversvämningarne i Frankrike. Hr Nilsson ville likväl, ehuru blott gissningsvis, medgifva att öfversvämningen kunnat förorsakas genom någon på en gång inträffad hastigare lyftning af norra Skandinavien och motsvarande sänkning af det södra; emedan dylika hastiga höjdförändringar icke sakna exempel i sed:are tider. Och om uppskjutningen i norr blott hade varit några få fot på en gång, samt sänkningen i söder blott några tum, så skulle denna förändring dock ha varit tillräcklig, för att jaga vattenmasssan söderut med den våldsamhet, som röjer sig af hennes spår. Att en del af östra Finland fordom varit hafsbotten, visar sig för öfrigt af de fynd, som man tid efter annan der gjort på åtskilliga trakter inne i landet, af skeletter efter hvalar; och att hafvet rusat våldsamt öfver en del af Skåne, förråder sig genom samma slags minnesmärken, nemligen spridda delar af hvalars skeletter, uppgräfda på landet i grannskapet af Ystad. Den uppsvällda Östersjön bröt sig väg utåt Kattegatt, borisköljde ena del af låglandet, medsläpande grus och sand, som af det mera lugnade eller undansjunkande flödet åter afsattes, dels långsåt den nu till ö förvandlade Skandinaviens nya sydkust, som blef begränsad af en mera sammanhopad afsats — den nyssnämnda vallen — dels på danska öarne, hvilka till en del utgöras af terrasser med lika sammansättning. Betraktar man skapnaden och jordlagren på de uddar och öar, som floden förbigått — t. ex. i östra och södra Sverge, på Hven, m.m. — så märker man af grusets och sandens läge, att de blifvit fortskjutna söderut på Sverges östra kust, vesterut på den södra, och norrut genom Sundet och Bålterna. Sedan den vida strömfåran banat öppen väg åt hafssvallet, har detta eterhand kunnat vidga sig, tills det mötte fastare gränser, och sålunda bli ett öppet haf emellan Pomern och Sverge. En dylik öfversvämning, hvarunder äfven Jutland skulle hafva danats, omtalas väl af forntida häfd.ecknare, under namn af Cimbriska floden; men ir Nilsson anser berättelserna härom angå någon vida sednare förändring; imedlertid vägrade tidsitrymmet att nu redovisa för anledningarne till åtskiljandet af dessa begge flöden. I alla fall är obestridligt, att de fornsaker af lintsten, som anträffas på fordna mossars lerbottnar, belägna under gäravallen, måste vara ditkomna före lenna valls tillkomst. Men gäravallen har icke redsjunkit i dessa fordna mossar, utan lagt sig ofranpå dem, likasom på den fasta mark, på hvilken han öfrigt hvilar; mossarne måste således dessförinnan ) Öfver programmet till samtliga föreläsningarne, samt innehållet af den första, andra, tredje och fj rde, förekomma uppgifter i Aftonbladet M 4104, 104, 105, 4108, 109, 142 och 114.