Aftonbladet – 18 maj 1847, sida 2

och Yesterhafvet, der har Ostersjöns och Vesterhafvets vatten fordom svallat. Högre upp, der endast sådana snäckor finnas som helst trifvas nordligare, dit har hafvet nått under en kyligare temperatur, och under en ännu kyligare när snäckor af de slag, som nu blott trifvas i polarhafvet, lemnade sina skal efter sig. Och öfverst, der inga lemningar efter sådana skalkräk kunna upptäckas, der var hafvet också ei gång; men då så kallt, att intet lefvande väsen kunde trifvas deri. Likväl var der ej alltid haf; der voro äfven glacierer, och längre ned sköto glaciererna framför sig moräner, som slipade de ännu synliga refflorna i klipporna, glättade dem på andra ställen, och förde med sig ofantliga granitblock från våra berg, till Hvita hafvet, Newa, Liffiand, Preussen, Pommern, Norra Tyskland, Friesland, Jutland, der de smälte och lemnade dessa fjerranifrån komna block efter sig. Men huru tillvägabragtes alla dessa så ofantliga förändringar i klimat och läge? På samma sätt som förändringen bevisligen sker än i dag hos den svenska vallen. Föreställom oss att han fortfar alt höja sig alltjemnt i 4000, 40,060, 50,000 år — hö r är det som tidsutrymmet tagesi anspråk — så måste denna till en del ännu så fruktbara mark småningom träda snöregionerna närmare, nå deröfver, förvendlas till en fjelltrakt, ett tillhåll för den ständiga snön, för glaciererna och moränerna. I detta läge mäste den ha varit någon gång i en långt aflägsen tid; på detta vilkor ken hr Nilsson, efter Lyells åsigt, förklara reffiorna, rullstenarne och kölden. Men för att förklara lemningarne af snäckorna måste förutsättes, att den sedan begynt sänka sig och småningom sjunkit djupt under hafvet, så att de derpå kunnat lägra sig, de nu i polarhafven boende i början och när hafvet ännu var kyligt nog för dem; men att efteråt en höjning återinträdt, som tyftat deras skal öfser hafvet; och då detta småningom hunnit blifva varmare, samt alstrat skalkräk af de slag, som endast trifvas i mindre kyla, och hvilka lägrat ig på ännu under dess yta befintliga bergpallar, hafva fven dessa pallar med deras invånare blifvit upplyftade; tills slutligen ännu andra dylika varelser, men sådana som fordra våra nuvarande kusthafs värma, lagt sig på de lägsta berghyllorna och med den blifvit lyftade; äfven de nu högt ofvan hafvets yta. — Vextligheten måste ha följt motsvarande förändringar. Sandhafra (Arundo arenaria) och Strandråg (Elymus arenarius) sådde sig först på den ofruktbara sanden, och danade småningom en tjenlig jordrrån för Ljung. Mellan !jungen strödde Tallen sina frön; den uppvexte och gaf skydd åt Aen, Björken, slutligen åt Eken, och så ryckte skogen närmare, med de lägre vexterna till förtroppar. Skogarnes frön lockade fåglar dit; gräset vild boskap; insekterna och maskarna erbjödos mullvadar, gräflingar och igelkottar till föda; de gräsätande djuren lockade dit rofdjur, som kun e lefva på deras bekostnad; slutligen invandrade menniskor, såsom jägare, för att förtära de gräsätande djuren, och använda rofdjurens pelsar till sin beklädnad. Landet var då ännu en vildmark, till en del blott uppstigen ur hafvet och fylld med sjöar och floder, kring och på hvilka jagt och fiske kunde idkas. Mången jägare och fiskare förlorade dervid sina redskap i sjöar och träsk; mången omkom sjelf deri; och qvarlefvorna af både redskapen och deras egare blefvo småningom öfverhöljda af kärrens vexter, under det dessa ,efterhand uttorkade eller höjdes och förvandlades till torfmossar. Mea de mindre med kölden förtroliga slägtena af djuroch vextriket hafva äfven i nordliga trakter efterlemnat spår, som icke kunna förklaras genom glacierer och is. För att tyda detta fenomen, men ändå strängt stanna vid facta, samt framör allt icke gifva de plutoniska fantasierna inrymme, har Lyell påhittat en utväg, som hr Nilsson framställde, och som uppfinnaren icke vill hafva ansedd för en förslagsmening, fastän den förefaller så, i måhända bögre grad än någon annan; synnerligast derföre, att den icke utgår från någon förklaringsgrund till den ursprungliga rörelse i jordytan, som förklaringen förutsätter såsom ett postulat. Hr Nilsson begynte egentligen aftonens föredrag med fram ällningen af denna Lyellska förklaring. För att göra den äskädlig, befunnos fyra af Lyell uppgjorda imaginära globkartor kolossalt aft bildade. På de två voro våra nuvarande verldsdelar så lagda midt under eqvatorn, att Amerikas sydligaste udde, Cap Horn, låg midt emot Guineakusten, och Asiens nordöstra hörn midt emot Amerikas nordkust. Itela sträckan af det fasta landet befanns sålunda under eqvatorn, och vid polerna voro öppna haf. Så, anmärkte professor Nilsson, hafva dessa länder väl icke legat (och med skäl:.de skulle då hafva vridit på sig, likt de flottholmar,, hvarom vår lagbok talar); men så kunna andra fastland hafva legat, under det att de nuvarande polarlanden lågo mer eller mindre djupt under hafvets yta; och för ett sådant antagande förutsättes blott Lyells hufvudvilkor — en ofantlig tid — (jemte ett annat, hvars orsak han icke uppgifver, men som han antager såsom ett factum, nemligen flera under dessa ofantliga tidrymder inträffande höjningar och sänkningar öms vis, af samma landsträckor). Under ett sådant äge, måste en ofantlig, en afrikansk hetta uppkomma hela fastlandets eqvatorstrakt utåt, likasom i de efter läget blott tropiska trakterna i dennas grannskap söder och norrut. Hände nu, genom någon af de ständiga höjningarne eller sänkningarne, eller syankningarne, som hr Nilsson kallade dessa gungningar, att ett fastland lyftade sig vid eller omkring polen, så skulle der ännu icke kunna vara någon is: ty utan landfäste kan icke hafsis bildas, ej ens i polarhafven — hr Nilsson anmärkte att höga fastland för närvarande finnas både kring södra och norra polen. Men deremot skulle en fuktig tropisk luft oupphörligt tillströmma dem från de varma tropikländerna, utan att på vägen vara hindrad af några berg, och i den svalare polartrakten fälla sig såsom ljumma sommarregn. På dessa nordens sommaröar, med fuktigt och mildt klimat, måste sådana vexter trifvas, som tropiska öar alstra: trädlika ormbunkar, cykadeer, och andra tropiska ö-vexter, eller just sådana, som ännu träffas i de nordliga eler nu blott tempererade länderna förstenade, eller i de urtida mossarnas till stenkol förvandlade vextsamlingar. Tropiska djur kunde äfven trifvas der. Men i mån som polarlanden vidgade sig genom ytterligare höjning ur hafvet, måste ö-karakteren försvinna. I mån af ytterligare höjning måste den tropiska raturen lemna rum för ett tempereradt klimats alster; till dess en ännu större höjning slutligen gjorde landet till bergstrakt och fjell, hvarifrån det blott genom ny tillbakasjunkning kunde återkomma. NT — Den tili lördags annonserade sammankomsten i Kirsteinska huset till vidare öfver-,4 läggning om bildande af ett filantropiskt sällskap för fångars förbättring var ganska talrikt besökt och intressant, samt ifrån kl VG till kl. 40 på aftonen. Till någon ledning för öfverliggningen hade följande herrar förut sammanträdt hos hr öfversten m. m. af Forssell, nemligen, utom honom sjelf, hr fängpredikanten