Aftonbladet – 18 maj 1847, sida 2

TUE at 1UUTHIRIR VTA Balle, UL alla HTT) fv relser, ehuru efter utseendet fullkomligen fria och ostuderade, ega dock den mest fulländade grekiska finess och grace.n HERR PROFESSOR NILSSONS TREDJE FÖRE6O9 LÄSNING. I Ka Croix salong var denna afton hvad man kallar fullt hus; alla subskriberade biljetter för hela lektionstiden voro upptagna, endast ett inskränkt antal återstod för dagen; samlingen beräknades till emellan 700 och 800 personer. BDBenna gången var äfven antalet af fruntimmer långt större än förut. Föremålet för aftonens föredrag var af ofantligt mera vidtomfattande beskaffenhet, än de två föregående. Professorn sökte denna gången gifva sitt auditorium en öfversigt öfver de förändringar, som ägt rum eller kunna! äga rum på hela jorden; under vidt åtskilda tidehvarf, och återkom sedåan till en tillämpning häraf på de omskiften, som visat sig i vår nord och efterlemnat de minnesmärken, hvilka naturforskarne tid efter annan der upptäckt och ännu alltjemt upptäcka. Vid den allmänna öfversigten af jordklotets ytskiften följde hr Nilsson hufvudsakligen en af Englands nu verksammaste geologer, Iayel! hvars åsigter talaren tycktes nästan uteslutande dela. Innan vi gå att omnämna hvad hr Nilsson fann! tjenligt att för sitt speciella ämne deraf anföra, torde det tillåtas oss att göra en liten utflygt ifrån hr Nilssons föredrag, för att nämna ett och annat om andra geologers föreställningssätt; vi kunna sedan med mera tydlighet urskilja hvari det karakteristiska af Lyells egna åsigter består. Den som först, med en mera vidtomfattande blick, sökte göra sig reda för jordens daning, var Ncw:on. Andra hade väl före honom, och ända bort i forntiden, sysselsatt sig med detaljforskningar och detaljförklaringar häröfver; men han, utan att fördjupa sig särdeles i dylika undersökningar, granskade hela jordklotets geometriska form och förklarade att den icke är fullkomligt klotrund, utan något mera sammantryckt vid polerna och mera utvidgad vid eqvatorn, eller till skapnaden något liknande en apelsin, ehuru med ojemnförligt mindre afvikelse från klotformen. Han härledde denna förändring från jordklotets svängning kring sin axel eller midtlinea; men erinrade tillika att jorden, för att kunna antaga denna formförändring genom en, jemnförelsevis till sin storlek, icke betydligare svängningshastighet än ett omlopp i dygnet, måste dervid hafva befunnits i fytande eller åtminstone mera mjukt skick, än dess fasta massor nu äga. Genom flerfaldiga meridianmätningar i polens grannskap och under eqvatorn, samt i mellanliggande trakter, blef Newtons på matematiska beräkningar grundade påstående om jordformen snart satt utom allt tvifvel; följdsatsen — om klotets fordom mjuka tillstånd — var sedan lika omöjlig att afvisa. Återstår dock att uttänka huru detta mjuka skick kunde ha varit tillvägabragt. Två sätt att föreställa sig det lågo tillhands. Antingen kunde jordens nu fasta beståndsdelar hafva varit dels upplösta dels uppslammade i vattnet, och tillsammans med detta hafva bildat en klump af mjukare beskaffenhet, klotrund som en regndroppe genom delarnes inbördes dragningskraft, men afplattande sig mot polerna genom sin kringrullning. Eller ock kunde jordens fasta delar hafva befunnits smälta, under en dertill tillräckligt hög I vårmegrad; men hvarvid största delen af jordens nuI varande vattenmassa måste befunnit sig i ångform omkring jordklotet, förökande och förmörkande dess med annan luft blandade atmosfer, och förstärkande dennas tyngd med bela sin egen, samt med denna ofantliga tyngd sammantryckande en jemnförelsevis ringa del af vattenångan till vatten, hvilket, churu i samma glödande skick som den smälta massan inunder det, likväl hvilade derpå och upplöste mer eller mindre deraf. Den förra åsigten är de så kallade Neptunisterras inom geologien; den sednare de så kallade Plutonisternas. Länge voro de när stan så söndrade från hvarandra som de verkningsmedel — eld och vatten — dem de använde i sina jordutbildningsteorier; till dess alt de slutligen i vår tid förenat sig och kommit till den åsigten, att begge dessa krafter medverkat, än tillsammans än vexelvis, till jordytans daning; att det plutoniska tillståndet var det äldsta; att den smälta jordytan småningom stelnat, fastän jordens inre, på ett efter den tilltagande värman i grufvor och artesiska brunnar beräknadt djup af omkring 4 till 6 svenska mil, ännu är smält; att den i det glödande urhafvet löIsta kiseln, i mån af hafvets svalning, småningom Janskjutit derur till granit, gneiss och andra kristallinska bergarter; att hela ångatmosferen slutligen svalnat till haf, i början under oerhörda regnfenomener, som alstrat ofantliga sötvattensamlingar; att den ännu tunna jordskorpan, under klotets sammandragning, ofta sönderbrustit, likt isen då han sammankrymper på våra sjöar och bildar vråkar: alt den glödande massan genom dessa lavans vyråkar trängt upp, samt öfversvämmat, förbränt, eller utrotat och förstenat de på den svalnade ytan uppkomna organiska naturalstren; och att dessa hvälfningar upprepats tid efter annan, men i aftagande mått, alltefter den svalnade jordskorpans tilltagande tjocklek, till dess att denna slutligen nått den fastI het som den äger nu, och bildat det säkrare underlaget för den skapelse under hvilken menniskan uppträdde, det vill säga den som våra historiska och religiösa urkunder omförmäta. Förändringarne i jordytan blifva, efter denna plutoniskt-neptuniska åsigt, icke svåra att förklara, och ej he!ler den omständigheten att man i polens grannskap träffat lemningar af tropiska länders djur och vexter; de kunna betraktas såsom alster från den tiden, då jorden ännu icke svalnat mer, än att tropikvärma herrskade vid polerna. Men Lycll är för mycket Engelsman, för mycket en matter-of-fact-man, för att kunna med en och annan af sina landsmän, och mängden af fransmän, italienare och tyskar, emna ett sådant spelrum åt fantasiens poetiska utflygter, eller grunda en vetenI skap på ett slags myth, som, allegoricrna afräknadt, icke är så särdeles skild ifrån hvad redan Hesiodos förkunnat efter sin presterliga stams traditioner, och ännu mindre från hvad Ovidius skildrat i början af sina metamorfoser. — Gif mig rum, och jag skall lyfta jorden! sade en stor mekanist i forntiden; Gif mig tid, och jag skal förvandla jorden säger m:r Lyell. Jag behöfver cj dessa fria fantasier; jag håller mig till facta; jag följer dem ensamt, och drager derifrån mina slutsatser. Tid, blott tid, men en obegränsad tid, tid utan mått, behöfver jag; likasom Arkimedes äfven behöfde tid, men tillika en häfstång och en hastighet utan mått, för att lyfta jorden. Undersökom hvad facta siga, fortfar mr Lyell — och professer Nilsson instämmer deri — (vi återkomma här från vår utflygt, för att följa den svenske föreläsaren i spåren) — hvad säga facta? — De säga att här, t. ex. på trakterna kring Hör, Höganäs, Röstånga, 0.s. v. i Skåne, träffas på ett visst djup lemningar efter fiskar, skalkräk, insekter och växter, Isom endast trifvas i eller vid sött vatten. Öfver Idenna trakt har alltså funnits en sjö eller fiod med