Aftonbladet – 8 maj 1847, sida 3

med vingar af smaragd flög. ned att gunga på vattenliljans blad, som på din bölja sig gungade som barn på moders armar, då i ditt sköte gjötos solens lågor, och nattens drottning kysste dina vågor, och bygdens väna tärnor kommo glada att hemta upp af dina friska vatten och ärbetskarlen släckte der sin törst, och hembar dig sin tack; — hvad vill du mera? O! lät i fridfull bragd ditt lif förrinna, var nöjd att så välsigna och välsignas, och somna sen i ängens blomsterfamn! Är det ej nog? — så frågaren; men forsen: förutan svar uppå den vises frågor framstörtade, ohejdad i sitt lopp, och sprängde berget, som dess bana stängde. Ett svar den gaf likväl; — det var den dragning som starka makter öfva och som mana att följa dem, att se hvarhän de lända att skåda deras fortgång, deras ända, och meningen af deras lif och strid. Och frågarn följde Elfven på dess bana, såg den i tysta, djupa hvilostunder mot blåa höjder. blicka klart och stilla, med barnets sinne och med barnets blick, och undfå himlens bild uti sitt sköte; så åter störta i förnyad kamp med uppenbara eller dolda hinder, och spränga öfver djup och öfver höjder, liksom med växande, okuflig vilja, emot ett klarnande och säkert mål. Såg den så lugna sig i vidgad bana och klarna i sig sjelf, — som hjeltesinnet — vid kampens vunna mål — och fri och fridfull, som herrlig flod emellan rika stränder framrulla lugn, och bärande mot hafvet ej sina vågor blott, men uppå dessa en verld af menskoflit och menskohopp befriade af den som sig befriat; han såg de stora fartyg och de små från städer och från byar lika bäras på flodens armar i verldshandelns sköte, — och vinden flög till höjda seglens möte, och jubelsång steg uti qvällen opp; — — Han ock vardt glad, han kände sig besvarad, (det svaret blef en bild uti hans bröst bevarad,) och Elfvens svar, det var dess lefnadslopp. Om våren 1847. Så digtade en dag vid Klara-elfvens stränder, med tanken uppå dig, du Wermlands store son, en — som dig hade kär, och som din vän du nämde, och hembar dig sin sång — som ur ditt Hf ett lån. Ett år gått om, och ren — din goda, stora ande sin sista boja sprängt, och brutit har sin ban ur jordens trånga krets, ur stoftbetyngda banden, och kastat sig uti Guds kärleks ocean. Bekännande hans namn uti hvars namn du kämpat, högt inför menskors barn, ) högt idin sista bön, du utur str:den gick i frid med dig och lifvet, Lill stridens, fridens Gud, till dina mödors lön. Väl dig! Du har det godt! Godt är att så fullända! Förklarade! lys än de dinas vandringslopp, det folk hvars häfd du skref, din maka, barn och vänner, och den, som här till dig ser genom tårar opp! F vita ) Se sista stycket i Geijers nu snart på Svenska utkommande tyska skrift: ein Wort iber die religiöse Frage der Zeit. mr rer Tin PRAO AR AA TT RAT TOR AA I FR