Aftonbladet – 8 maj 1847, sida 3

nedkalla honom från sin poetiskt fantastiska rymd till det lugna och sunda förnuftets prosa, vill jag ur Åkad. bref, anföra de ord, hvarpå han byggt sitt saltomortale. Stundom, heter det der, lär det ock hända, att studenter ur hopen, af en eler annan tillfällig orsak, råkat komma in i helgedomen. — Af denna mening bar, som läsaren sett, vår samvetsgranne och fiffige Cand. på anförda ställe endast uttagit uttrycket studenter ur hopen, ty för hans ändamål, den der knalleffekten, voro några af de andre orden allför besvärliga, t. ex.: slunIdum,, och af en eller annan tillfällig orsak; hvaraf läsaren väl ser, att de högre kretsarne egenteligen ej stå öppna för hopen, utan att blott en tillfällighet skaffar någon dit in. — Besynnerligt nog: har vår Cand. förut litet fullständigare citerat nämnde ställe, då han säger: också studenter ur hopen, påstår han(— jag) sltundom äfven komma in i helgedomen, — Hvadan denna inkonseqvens, denna sjelfvederläggning, detta gyckel med sig sjelf? — När han på Studenterna ur hopen begagnar det smekande epitetet oborstade, är han genast inom parentes till hands med tillägg: och de ur hopen, har förf. sjelf kallat så, om vi rätt förstå andemeningen. Jag har utmärkt tvenne ord, som torde upphäfva hvarandra, och tillika visa, att det vackra epitetet tillkommer helt och hållet vår Cand., som nog har sina skäl att vara ond på studenterne i allmänhet eller hopen. Uttrycket oborstade finnes ingenstädes i mitt Akad. bref, ej heller skall den rättsinnige läsaren finna någon andemening häntyda derpå. — Nu gör vår hedervärde Cand., innan ban tager afsked af både lärdomsoch ,bördsaristokratiens, familjer, m. m. de sötaste miner, de aldra djupaste bugningar, både å sina egna och — studenternas vägnar. Lycka för honom, att det sednare sker på behörigt afstånd från dem han sjelftaget representerar, ty den dristige representanten skulle annars säkerligen gjort ännu ett saltomortale, nb. kroppsligen, till följe af någon kraftig studentnäfve, applicerad å behörig ort. Att han för egen del känner sitt hjerta svälla af ;varm tacksamhet och offentligen uttalar det vid minnet af: 4) alltför (!?) mycken godhet, som han rönt inom nämnde familjekretsar, och till följe deraf: 2) de alltför (!) lyckliga (!!!) dagar han der upplefvat, — torde man ej förtänka honom. Det är en stor tröst, att, ju mera konst!ad vår tid i allmänhet är, hvarom Ph. Cand. förut upplyst oss, finna åtminstone en enda vara rätt sann i känsla, karakter, sätt att vara, m. e. o. i allt. — Då jag, enligt vår candidats förmenande, vid min teckning skulle alldeles förgätit en af honom särskild namngifven sällskapskrets, tar han sig friheten påstå, att denna står öppen för hvurj student, statsrådsättlingen och forparesonen (T.?), som bär sedlighetens (?!) och kunskapens (?!) adelsmärke på sin panna, — och vidare, att så är i allmänhet seden både inom professorernes och adelns familjer. Vid öfverdrifter och oblyga osanningar från denna hand äro både läsaren och jag tillräckligt vanda, för att vidare bekymra oss derom. Men candidaten sjelf vill jag göra uppmärksam på en betänklig följd af hans påstående. S dighelens och kunskapens adelsmärke, var ju inträdeskortet till de högre, bildade kretsarne i Upsala? Nu hafva vi förut kommit öfverens om att lejonen, de tamap förstås! företrädesvis äro der hemmastadda och, som Ph. Cand. sjelf sagt, gerna och framför andra ses af hvarje bildad umgängeskrets,. Men om samma lejon,, liksom om de vilda, hette det ock, att de ej blifvit beskärda med några synnerligt djupa kunskaper, och ej heller derpå sätta stort värde. Den, om hvilken man med skäl kan säga det sistnämnda, blir alltid, minst sagdt, tvetydig till sin moraliska karakter, sin sedlighet. Alltså äro de båda slagen af lejon i sjelfva verket lika litet berättigade till inträde i de högre kretsarne. Men nu äro likväl de tama der framför andra väl tagna. Huru reda oss ur detta chaos af motsägelser? Jo! si! sedlighetens cch kunskapens adelsmärke, som de, enligt vår Cand., i sjelfva verket ej ega, det bära de — på sin panna! Såsom bevis på Prokanslerens aristokratiska sympatier, hade jag framhållit ett faktum, länge och ofta med missnöje omtaldt inom större och mindre studentkretsar, utan att man derföre underkände hans goda egenskaper och utmärkta förtjenster i flera riktningar. Mot detta öppet uttalade faktum, hvilket vår Cand. kallar: sidohugget på prokanslerens person, menar han, att man blott behöfver ställa sanningens (2?) strålande (!!) sköld, för att det ej må -träffa. Man kunde här med Pilatus fråga: hvad är sanning? Det slisk Ph. Cand. i allmänhet uppdukar torde åtminstone innehålla blott en ringa del deraf. Och härmed tillsluta-vi salongens dubbeldörrar, inom hvilka konsten, enligt -vår Cand:s utsago, gjort behaget till ett slags bättre xa:ur, och begifva oss på några ögonblick inom borgarhusen, der naturen osminkad, d. v. s. utan konst, visar sig sådan den är. Att hon då ej är af bättre slag, utan rent af dålig, såsom tygellös och derföre i umgängeslifvet farlig för ungdomens seder, — det är Ph. Cand:s tro, att döma af följande teckning, m. m., hvarmed han på ett värdigt och med det hela fullkomligt öfverensstämmande sätt afslutar Sitt svarn. Såsom ett bjert motstycke, säger han, mot