Aftonbladet – 8 maj 1847, sida 2

— Från Calais berättas med gårdagsposten, att svenska briggen S:t Barthelemy, kapten Skantze, på 36 latitud och 59 longitud räddat kaptenen och tvenne matroser från preussiska slupen Wilhelmp,, och infört dem till Calais. Kapten Skåntze hade med egon lifsfara utfört denna vackra handling. Annu innan han med de räddade i sin båt återkommit till briggen, hade den preussiska slupen sjunkit. Flere i nejden varande fartyg hade sett nödsignalerna från Wilhelm, men i anseende till den svåra sjögången hade ingen vågat sig dit. I I —EEEEEENE——EEEEEEE — Till gårdagens notis om professor Nilssons första föreläsning i hr La Croixs sallong sistl. thorsdag, bifoga vi i dag. följande öfversigt af föreläsningens hufvudsakligaste innebåll. Hvad som sannolikt öfverraskade mängden af de dermed förut obekanta åhörarne, var en inledande anmärkning öfver rigtningen af det kring jordklotet utbredda fasta landet, eller att hela denna landvidd, med ett särskildt och högst eget undäntaz, och både i den gamla och nya verlden, bildar likasom ett bilte, från Guineakusten i sydvest till Beringssundet i nordost, och vidare — på motsvarande jordhalfvan — från Beringssunde! i nordvest till Brasilianska kusten i sydost. Undantazet från denna allmänna rigtning utgöres af Australien — eller Nya Holland, Nya Zeland och .en del af Söderhafvets skärgårdar i de sist nämnde stora öarnes grannskap; detta fasta land tycks vara en verld för sig sjelf, hvars natur nu står vid samma :utvecklingssteg och visar samma djuaroch växtformer, som utmärkte det öfriga fasta landet i en aflägsen urtid, och hvaraf spåren der nu mera träffas blott i de djupt under jordytan begrafna lemningarne efter denna urtids växter och djur, hvilka väl icke voro af alldeles samma slag och arter som de nu i Australien lefvande, men till formen med dem öfverensstämmande. Förändringarne i jordens yta, nemligen hennes höjning öfver hafvet och sänkning under detsamma, lemnade hr Nilsson en öfvergång till omförmälandet af snögränsen, så vidt denna beror ej blott af solens mera lodräta-och täta strålar vid eqvatorn, eller mera sneda och glesa strålar närmare polerna, utan äfven af solvärmans ringa verksamhet på genomskinliga ämnen, såsom luften, och den häraf följande fördelningen af klimåterna mellan polerna och eqvatorn, samt emellan fjellarnes spetsar och deras fot. Hr Nilsson erinrade, att hela jordklotet kan ur samma synpurkt betraktas som två ofantliga berg af halfsferisk form, hvilka med sina rötter äro förenade vid eqvatorn och hvilkas snöhöljda toppar utgöra polerna; sidoklipporna — de vanliga fjellarne — skjuta med sina spetsar mer eller mindre upp öfver den snögräns, som från polerna höjer sig mot eqvatorn..— Verkan af de härvid uppkommande förändringarne i luftstreci, väx!lif och djurlif sökte br Nilsson göra begriplig genom skildringen af en resa från södra kusten af Skåne, Skandinaviens vestra kust uppåt, inåt Cbristianiafjorden, samt långsåt en deri utflytande elf, upp till hennes källa på ett fjell, under en glacier i den eviga snöns grannskap. Med ett urval, som bloit hr Nilssons förtrolighet med naturen gjorde möjligt, antydde han steg för steg just så många under denna färd mötande naturföreteelser inom djurverlden och växtverlden, bland slätter, berg, vatten och is, som erfordrades för att låta åhöraren göra samma färd i tankan, och skåda åtminstone grunddragen af hvad talaren sjelf såg i sina vandringsminnen. Intrycket af denna skildring var också till den erad lifligt, att när talaren slutligen lät borttaga kartorna öfver globen och Skandinavien, och dermed blotta en bakom dem uppsatt gouachemålning, föreställande en fjelltrakt, synes han knappast ha behöft att på densamma utpeka den eviga snön, eller glacieren, eller videts, björkskogens, tallskogens och granskogens bälten kring fjellarne; hvar och en igenkände ändå allt detta vid första anblicken, och fann att det var endast en efterbildning, med pensel och färg, af bvad naturforskarens ord nyss förut manat frem ännu mera bjert för själens blickar. — En beskrifning på glacierernas uppkomst, samt inre och yttre beskaffenbet, deras omotståndliga framskridande, deras sönderbrytning och slipning af klipporna i de dalar der de framgå, och de derigenom bildade moränerna eller kullerstensoch grussamlingarne, framför och på sidorna om isen, slutade dagens seance. ,J4 — Dagligt Allehanda för i dag yttrar i afseende på spanmålsfrågany att Altonbladet för