Aftonbladet – 3 maj 1847, sida 2

Och Gustaf är visst god och lydig, men sin fars äkte son, lika hetlefrad. Slutet blefve ändå, att Gustaf gjorde, som han ville, och min gubbe kunde taga döden på sig af förargelse ... Om jag skulle tala vid honom: sjelf? Men... det är ändå sämre. Hvad som nu kanhända endast är en liten gnista, kunde då bli en vild brand. Nej... dit är bäst att låtsa om ingen ting och, så fort som möjligt, skaffa junkern hänfrån., Ett par stora tårar trängde sig här:1 fram undan hennes ögonlock, och en känsla af harm oc . bitterhet uppblossade i det moderliga hjertat vid tank . på, att en främmande femton års slinka skulle tvinga h-:ne att förjaga sin enda son, sin ögonfägnad, silt framtida hopp. Afalla hennes gyllne drömmar om en glad och skön ålderdom, uppburen af hennes Gustafs stigande anseende och ära, skulle för en flyktig kärlekshandels skull intet ännat, än ett bleknadt minne, återstå. Hon qväfde imedlertid sin sinnesrörelse, torkade sina ögon, inbar och uppdukade frukosten. FJERDE KAPITLET. Dagen var något mulen inom hus. Gumman talade intet ord, och såg ut som en. pion i ansigtet. Gubben läste de Andeliga talen, gick allt emellmåt ut i köket och tände sin pipa, under det hen för sig sjelf puttrade öfver den lösliga och Jjumma kristendom, som genom dylika skrifter spriddes öfver land och rike. Med en bok i band, men med sitt hjerta och sina tankar hos Albertina, passerade Gustaf hela sin eftermiddag på en af lummiga oxlar beskuggad gräsbänk i trädgården. Hör på, Gustaf!) sade prostinnan vid bordet om aftonen, far och jag hafvå kommit öfverens om, att du i morson skall fara till farbror i Gefle, han bar så många gånser bjudit oss alla. Din far, det ser du sjelf, kan ej kowama ifrån, jag inte heller, och således måste du faraln