Aftonbladet – 3 maj 1847, sida 2

ning en annan gång. I korthet sagdt vill det likväl synas att en dylik serskild behandling af representationsfrågan, om den än kan hafva mycket för sig, komme att möta många svårigheter i verkställigheten i och för sjelfva församlingens bildande. Den första utgångspunkten blir nemligen alltid att veta bestämdt, hvad Regeringen vill i hufvudsaken. Skulle den vara ense med Borgareoch Bondestånden och det liberala partiet i öfrig:, hvilket hittills icke visat sig i afseende på denna: fråga, och ville den omfatta deraf följande principer med nit och allvar, så hade reformens sak redan derigenom, enligt vår ofta tillkännagifna öfvertygelse, följande stöd nemligen: 4:0 af Regeringen; 2:o af Borgareoch Bondeståndens representanter; 3:0 af en ansenlig och ständigt vexande majoritet inom Adeln och Presteståndet; 4:o af 94 y:delar bland pressens organer, och 3:o af en lika stor majoritet irom hela folket, samt slutligen 6:0 af den enthusiasm, som ifrån alla landsändar skulle uppenbara sig för Konungen i följd af en sådan stor sinnad handling. Det är möjligt att vi bysa en för mycket oplimistisk tro om verkningarna häraf, men för oss vill det synas alldeles klart, och vi kunne ej fatta möjligheten af ett annat förhållande — att den moraliska impulsen af en samverkan ifrån så många håll emellan Konungen och majoriteten af nationen samt af alla de andliga krafter och patriotiska bemödanden, som dymedelst väcktes till lif, ofelbart skulle innan kort taga med sig alla dem, som ännu äro obestämde, på fredlig väg besegra motståndet, samt bringa det hela till ett snart och lyckligt resultat. Vill deremot Regeringen icke gå in på de grunder, som man kan anse redan hufvudsakligt uttalade genom Borgareoch Bondestånden och minoriteten i de andra stånden vid de båda sista riksdagarna, så lärer den nog måhända också veta så arrangera, atting:n serskild riksförsamling får bestyr om representationsfrågans beredande. Så har det förefallit oss vid en hastig öfverblick; saken kan visserligen tåla vid att tänka på, men den har äfven betänkligheter, då det liberala partiet alltid måste söka ett af sina starkaste stöd i aktningen för formerna och laglikmätigheten af sina handlingar. Deremot förekommer det äfven oss i alla händelser vigtigt och angeläget att man i tid bereder sig på utväljande af dugliga riksdagsmän, samt att Borgareoch Bondestånden fortfarande iakttaga den lugna, men fasta hållning, som de visat under de sednare risdagarna. Men detta lärer nog icke heller uteblifva. Svenska nationen har nu så länge väntat alt komma från ord till sak med en representationsreform, hvars behöflighet redan 4809 års lagstiftare sjelfve uttalade, att den under tiden hunnit stadga sin fullmyndighet dertill; och trettio års oafbruten erfarenhet om de lyckliga resultater Brödrafolket rönt af sitt representationssätt, är elt alltför starkt argument till förmån för de hufvudgrunder, hvarpå det är bygdt, och emot både de Palmbladska kalomniförsöken och de liberalkonservativas) eller konservatift liberalas, sofismer och hårklyfverier, att allmänna tänkesättet någonsin kan förlora detta stora exempel ur sigte, utan att derföre nödvändigt behöfva följa det till punkt och pricka. Vår tro är derföre också, att Borgareoch Bond:stånden genom la force des choses komma sjelfmant att sluta sig alltmer tillsammans i denna fråga, att deras yrkande alltmer bestämdt blir att den icke får falla, emedan den är nationens politiska lifsfråga, dess första och beligaste rättighet, och att, likasom Regeringen genom ett ädelt liberalt steg i den saken kan tillvinna sig en stor och varaktig sympathi och tillgifvenbet, så misstager den sig å andra sidan väsendtligt om den tror, att det går an att med andra, ekonomiska eller kamerala reformförslag, ehuru mycket de må vittna om en aktningsvärd syftning och nedlagdt arbete, köpa sig ifrån hufvudproblemets lösning på ett sätt, som öfverensstämmer med tidsandans och allmänna tänkesättets fordran. Civilisationens utveckling och odlingens framskridande fordrar med hvarje år, jal med hvarje dag åt begreppet om ett fritt folk alltmera den betydelsen, att en sådan nation, under det den gifver sin regering tillräcklig enhet och kraft i allt som tillhör den verkställande makten, sjelf må kunna utöfva den hufvudsakliga inflytelsen i afseende på lagstiftning, beskattning och rikets allmänna hushållning, med ett ord på hvad man kallar systemet; och det stora och vackra hos de maktegande måste således ligga uti att sätta sig i spetsen för denna riktning och leda till det önskade målet, hvilket icke heller kan vara så serdeles svårt, då man har bjelp och medverkan att påräkna af pluraliteten bland na