Aftonbladet – 1 maj 1847, sida 3

tbeskärma sig. ,Brita Stina-föresatte sig likvä alt :terkomma närmare -qväl!en och höra ef!el jom Alb. rtina ej tilldess besinnat sig på ak n tara lingetid förflutit, innan. den sf sorger Inedslagna väcktes ur sin dvala, visste hon e sjelf, då en röst, hvars veka och rörande ut: tryck tillräckligt vittnade om, huruhjertlig! dess ögare deltog i hennes smärta, hviskade hennes namn. Denna stämma fann ett klart genljud i hennes bröst; hon blickade upp, och framför henne stod en ung man om ett par och tjugu år. Albertina! sade han ännu en ging halfhögt. Hon spratt till ... försökte tala ... men förmådde ej. .... Eh ny flod af tårar frambröt undan d2 redan-tyngda ögonlocken, hvilka hon med möda kunde upplyfta. Vid dennavanblick förskräcktes ynglingen häftigt. .. En-sådan: bild af djup smärta, af gränslös förtviflan, hade han än aldrig sett. För. Guds skull, Albertinal utbrast ban; sänsa er! tro mig! Jag känner innerligt er oersättliga förlust. Och hvem skulle ej beg gråta henne, som i lifstiden var ett efterdöme af mildhet och godhet?, Men öfverlemna er ej helt och hållet åt-er smärta. Sjelfva grafven skall ej kunna skänka ro åt föremålet för en så ytterlig sorg. Englar skulle kunna gråta vid åsynen af era tårar ... unna era vänner den trösten, att deras deltagande lindrar känslan af er förlust! Albertina, som ej allenast begret sin moster, utan numera äfven sin mor, hvilken hon först för några ögonblick sedan och vid grafvens brädd lärt känna, svarade nästan förtviftad: Ack, denna smärta kan aldrig lindras! Jag har förlorat allt! O Gud! O, min Gud, låt mig följa hennely Albertinal hvad säger ni? Tala ieke så. Hvad vore för mig verlden utan er?... Hör, hör, den förevigade sjelf tillhviskar er: Ief för) vänners sällhet, och må deras kärlek: mildra! dina qval, tilidess vi en gång åter råkasl) Han kastade sig ned för hennes fötter, och fattade hennes hand, den han öfverhölide med. kyssar och tårar.