Aftonbladet – 1 maj 1847, sida 3

Han lemnade rummet, men återkom genast, sade den sjuka hvad som förefallit, jemte några tröstande ord, och lofvade att ej dröja länge borta. Faddrar hade nemligen infunnit sig med ett barn, för hvilket det heliga dopet begärdes. Död och lif räcka ju hvarandra oupphörligt handen: den värdige själasörjaren, en invigd länk emellan dem båda, helgar deras lörbund. Sista gnistan af lifvet glimmar helt kort. Det varade ej länge innan den sjuka börjide förvirras. Hon hviskade oupphörligt: Gud bevara mina ... För sjelfva dödens blickar sökte hon undandölja sin hemlighet. Albert! Hvar är Albert ...? Kom snart... Hennes händer sökte oroligt efter något... Albertina lade dem på sitt hufvud... det tycktes tillfredsställa henne ... läpparne rörde, men milet hade försvunnit. Ännu en gång vände hon det brustna ögat på sin dotter, tryckte hårdt dess hufvud emot sitt bröst, ur hvilket en halfqväfd suck fram-. pressades ... och var ej mer. Ehuru förberedd på sin förlust, gick dock en od stund om, innan Albertina ville tro verkligheten deraf. Det fordras tid att vänja sig vid smärta, som vid :glädje. En fjerdedels timme var ej ännu förlupen; ännu låg hon knäböjd vid sängen och blickade på sin mors kallnade anlete, från hvilket döden ej mäktat utplåna det drag af mildhet och undergitvenhet, som i lifstiden utmärkt den hädangångva, då en af hustrurna närmade sig till henne, sakta vidrörde hennes sxel och sade: Det är vi st sannt, att mamsell förlorat en god slägting, men inte skall hon ändå gråta så fasligt ... om hon gråler sig förderfvad, väcker hon ändå ej upp den döda. Och mamsell, som är så ung och vacker!... hela verlden står ju henne tillbuds ... och så får bon inte Jåta någon tår falla på liket, för si då har den döda ingen ro alls i grafven!, Dessa sista ord nöstan isade Albertina ..-. hegnes tårar förtorkades af kärlek, och hennes blickar irrade från den döende till den defvande.