Aftonbladet – 1 maj 1847, sida 2

ljag, som tänkte på min hustru och min lill gosse, att, om Gud för deras skull ville rädd: mig ur denna nöd, skulle jag ge en plåt åt der första tiggare jag mötte i land. Der har dv den! Gör dig en glad dag och bed Gud, at! jag måtte återse de mina friska och glada! Derpå ville natursonen straxt skynda bort då den fittige, som med rörd uppsyn afhört berättelsen och emottagit penningen, med bevekande röst förmådde honom att stadna. Jag tackar dig så mycket och skall göra som du säger, sade gubben med en egen utländsk brytning; men huru skall jag kunna bedja Gud för den, hvars namn jag icke känner? Hvad heter du?x : Gust.f Wäsström! blef svaret, hvarefter han, utan att vidare låta hejdi sig, med vindens snabbhet ilade Skeppsbron utefter och fram öfver hvad den tiden kallades Slagtarhusbron. Gubben, som imedlertid stoppat sin plåt i fickan, såg oafvändt efter honom, till dess afståndet och folkmängden undandrogo honom hans blickar, tog derpå sin pyts på armen och vandrade åter stottsbacken uppföre. ANDRA KAPITLET. Ej långt från Rådmansö kapell i Roslagen låg ett litet enstaka hus, som i byggnadsform liknade vanliga bondstugor; men en viss prydlighet, som omgaf det hela, skiljde det betydligt från de kringliggande kojorna. Huset var nemiigen rödfårgadt och täppan derinvid närmade sig till utseendet af en liten väl skött trädgård, der ett par sängar under fönstren till och med voro uppoffrade åt blommor. Inredningen var äfven ganska nält. I stället för att bondkojorna den tiden endast innehöllo en så kallad hvardagsoch en helgdagsstuga, ägde detta hus två rum och kök. Rummen och deras möblering voro ytterst enkla, ungefär som hos tarfligt bandtverksfolk den tiden: Äfven till denna, från andra menniskors så afsöndrade boning, hade olyckan hittat vägen, denna gång i förgängelsens skepelse. i Uti det ena af de förut nämnda rummen lig elt medelålders fruntimmer mellan lakan. På hennes anlete hade döden redan tryckt sn