Aftonbladet – 30 april 1847, sida 3

(Insändt.) TILL GOTTSCHALK GEIJER (vid underrättelsen om dess hustrus död.) Hvad skall jag säga Dig, min ädle broder! Som du ej längesedan vet förut: Att glädjens, kärlekens och smärtans floder Ur samma helsokälla rinna ut. Att hvad härnere är vår sanna lycka, Deruppe sitter och vårt öde styr; Att hvad vi kärast till vårt hjerta trycka Blir kärare — när ur vår famn det flyr. Och derför ville ej din genius stanna, Sen den mätt djupet af din trogna själ; Med evighetens myrten kring sin panna Den kysste dig och flög — och sjöng farväl ). Men tonerna, de outsägligt klara, De skola klinga i ditt inre qvar; Och uti längtans stunder uppenbara Dig fullt hur lycklig — såsom din — hon var. Jag ville måla dig de kära dragen, Och huru from hon vid ditt hjerta låg; En lilja, midt i paradiset tagen, s Som mot sin sol alltjemt med trånad såg. Jag ville ställa henne fram i ringen Af sorgsna vänner, som en glädjesyn; Men — när jag griper efter englavingen — Som vinkar dig, försvinner den i skyn. Dock, från dig, broder! kan hon ej försvinna, Se blott, men-djupt, i minnets spegel in; Och du skall Henne ständigt återfinna, Men mera skön, och ännu mera din. Och om du märker, att en stråle sitter På hennes panna, lika hög och ren; Så vet du tecknet: att ett sådant glitte Är salighetens milda återsken. Och skulle glädjens sol sin blanka skifva Än någon tid sig dölja för din blick — Så kom ihåg: allt skall förändradt blifva, Att den bör mycket ge, som mycket fick. Nu har du fått och gifvit, Alltså hoppas Att hjertats räkenskaper gå ihop; Att minnets blommor, liksom jordens, knoppas Men skönast -— efter rena tårars dop. ALBANO. —— . ) Den döendes sista farväl uttryckte sig i toner.