Aftonbladet – 30 april 1847, sida 3

ster. Öfverflödiga fästningar böra raseras, och. onö diga garnisoner indragas, att man må så mycke bättre kunna underhålla dem, som man har qvar Krigshären bör ställas på samma fot, som i fordna dagar, utom den tillökning, som de nya provinserna göra nödvändig. Provinsernas statsförslager böra så uppgöras, att de bära sig sjelfva. Med få ord, mar bör så laga, att den ordinarie staten bär sig, och utomordentliga inkomster, såsom stora sjötullen och kopparräntan, kunna användas fill afbetalning på skulden. I enlighet härmed hade han nu upprät tat ett förslag, hvarefter inkomster och utgifter skulle gå väl ihop ); och blott till utomordentliga kostnader, såsom för att kunna tillfredsställa nödställde supplikanter, behöfde man för ögonblicket upplåna några tunnor guld. — Han öfvergick derpå till några mera särskildta råd, med afseende på hvarje stånd för sig: Adeln måste lefva af kronans embeten och af gods; men båda delarne förkortas dem genom den allt för stora mängden af ny adel, så alt ståndet blir utarmadt och bringas till oloflig näring, emedan en adelsman ej viil och ej heller kan gilva sig i tjenst hos sina likar eller drifva handtverk, ej heller gerna gåri främmande makters tjenst; således måste man upphöra med det för myckna adlandet, blott adel bör användas i embeten, och de gamla familjernas medlemmar måste underkasta sig att i rang stå efter högre embetsmän af ny adel; ofrälse böra alldeles icke få köpa frälse gods, hvilket ock K. Gustaf Adolf förbjudit. Presterskapet är det stånd, som bäst vetat bevara sina rättigheter, så att dervid är ingen annan grund att söka, än att ej flera prester ordineras, än som kunna användas, på jet embetet ej må komma i förakt; så ock att man söker bevara deras affektion, dock att de ej må gå itom sin tjenst och blanda sig i politiska saker eller regementsståndet, såsom på riksdagar och annorstäles ske plägar. Borgerskapet står här på särdeles åg ståndpunkt, i jemförelse med andra länders. Det var visserligen blifvit hugnadt med stora privilegier, nen kronan förstör sjelf detta stånd, i det den adar köpmän, och dermed drager dem från deras näing, dem sjelfva så väl som adeln till skada; och j mindre derigenom, att den ej håller sina förbinlelser för erhållna lån; man bör således honorera ronans gäld och afbetala den med öfverskott på taten, med bevillning af ständerna och annat; så ck phafva några tunnor guld hemligen i banken, ch gifva denna uppdrag att köpa kronans gäld; lutligen bör ingen få burskap, som ej för allo slår ig ned i riket, att ej medlen må föras ut, landet ill skada. Bondeståndet bör, likasom de andra, bearas vid lag och rätt, och vid sina skatterättigheers gamla frihet; kronans gods böra förmedlas, der å nödigt synes, och bonden, så vidt möjligt, förskonas från inqvarteringar och durchtåg. Det var Bondes statsvishet, ej att förakta, minst ör sin tid; ej utan adliga fördomar, äfven egna för iden, men åtminstone lika uppriktigt uttalade, som nildrade af känsla för andra ständers rätt; för öfrigt nkel, som en kloke privatmans hushållning för egen äkning.