, fine de la Gardie, den djuptänkte, förståndige Pehr Brahe, Carl Gustaf Wrangel, han som -Iblott hvälfde planer på krig och byten, Gustaj I Bonde, rikshushållaren, Claes Tott, Johan Gylllenstjerna, Schering Rosenhane och så mången annan af de utmärkte män, som på den tiden Juppburo svenska rådspurpurn. Men föga balve I vi hittills haft tillfälle att med dem alla göra len så nära bekantskap, som här sker, inom en ljemförelsevis trång och begränssd ram. Och inom riksstånden lira vi äfven känna de utmärktare män, som på den tiden gåfvo riktning åt ärenderna och förberedde besluten, de inre anledningarne och beskaffenheten af de Iståndstvister, den oenighet, som redan då utI märkte den svenska representationen, och sedan troget genom tidehvarfven följt den, ända ned till våra dagar. I Värdet af den skänk, hr Tham genom delta Jarbete gifvit åt vår historiska litteratur, förhöjes lännu mera genom den oväld, den frihet från I förutfattade ensidiga synpunkter, hvarigenom det Jutmärker sig. Men icke detta blott; hans egna reflexioner och omdömen, der de förekomma, I vittna om grundlig insigt i statsörhållanderne och en klar blick vid deras bedömande. Vi skola genom eit par utdrag sätta läsaren i tillfälle, att sjelf derom döma. Pag. 4914 finna vi en kort karakteristik af Förmyndare-regeringen, teknad af hr Tham. Den skall för sin klarhet, koncisa stil och oväld säkerligen läsas med nöje. Samla vi — heter det — de spridda dragen af Rådets verksamhet från Konung Carl Gustafs död till slutet af år 4661, så bär den redan en afgörande karakter: freder slutna med rikets fiender, och nästan i samma stund ångrade, emedan man ej kunde finna sig i de nya förhållanden, som en allmän fred medförde; gammal vänskap återupplifvad, eller ny inledd med främmande makter, men osäker genom det vacklande i en talrik rådsamlings meningar; i det inre, statsskicket modifieradt till de rådande slägternas fördel, men ej utan uppoffringar åt Ständernas makt; en grund lagd till statshushållning, bygd på fred, men äfyen den osäker genom flertalets lystnad efter krigisk vinning, genom vana vid misshushållning, och åter genom vacklande meningar; reduktionsverket påyrkadt af en del, men uppehållet. af andras egennytta eller fruktan för missnöje; det af Ständerna öfverklagade handelstvånget något lättadt, men ej afgörande. Det var en styrelse, kanske på samma grad af statsmannavishet, om man ser på de enskilda personerna hvar för sig, och af samma politiska rättsprinciper, som deras samtida, Ludvig XIV och hans ministrar, eller den store Kurfursten. Men det var en månghöfdad styrelse, och med alltför många enskildta intressen, att kunna rätt djerft och klokt bevaka de allmänna. Och så skulle det blifva Sveriges lott, att, styrdt af stora talanger, dock styras illa, att ej fortgå i inre utveckling så raskt som. dess grannar i söder, att sjunkabredvid dem i politisk betydenhet. Erinras bör dock å ena sidan, att Sverige hade i det sednare afseendet intagit en ställning, som ej var proportionerad mot dess egna materiela krafter; att det intagit den med, och ej kunde bibehålla den utan en öfveransträngning, som måste verka tillbaka på det inre; och å den andra sidan, att denna styrelse, bland de mest klandrade som Sverige haft, har, som vi skola få se, efterlemnat rika frukter af lagstiftande nit för rättskipning, inre ordning, handel och hushållning; den har gjort det i hufvudsakligen prohibitiv rigtning, men det var tiden eget; den har gjort det dels genom egna krafter, dels genom andras, som den förstod att begagna, om ock ej att flytta till den verknin; skrets, der de kanske kunnat utöfva ännu större inf tande. En intressant episod rörande ett stalsekonomiskt ämne förekommer sid. 153 och följande, föranledd af frågan om afskaffande af det kompani, som fått monopslium på handeln med tjära. Med läsarens tillåtelse införa vi här nedanför hvad hr Tham i detta ämne yttrar: Sjuttonde århundradet var en kompagniernas tid, ej blott i Sverige, men i hela Europa. Ideen dertill utgick från de samma länder, hvilka först framträdde såsom deltagande i den under föregående århundrade, genom Amerikas upptäckande, nyväckta eller utvidgade verldshandeln. Af Regeringarne omfattades denna idå öfverallt med begärlighet, af köpmännen ej alltid utan misstroende; hos de andra stånden mötte den ett motstånd, som växte med ökad erfarenhet. Att genom mindre kapitalers förening till ett större, sätta köpmannen i stånd, att bära kostnaden och risken af betydliga handelsföretag, särdeles om det gällde att utbålla täflan med äldre handelsfolks rikare och erfarnare köpmän, är en tanke, som i alla tiderjåterkommit, under olika skepnader; att åter medelst mera eller mindre uteslutande rättigheter understödja dessa de enskildtes ansträngningar för ändamål, som äfven måste verka välgörande på hela statens förkofran; detta var väl onekligen en åtminstone för den tiden både oundgänglig och nyttig åtgärd, medan handel, rörelse, kapitalförmögenhet, allt var i sin barndom. Denna, den väsendtliga åsigten af saken var. ock mera eller mindre tydligt insedd och uttalad af Regeringarne; men oftare hette det, åtminstone hos oss, om det var frågan om utgående varor, att man måste hindra, det de kladdades, eller att priset skämdes genom för starkt uppdrifven produktion eller utförsel, och deraf framkallad täffan att lemna varan på billiga vilkor; om det gällde inkommande nödvändighetsvaror, hette det, att man måste förekomma prisets stegring. Med ett ord, man ville styra priset, man trodde, att en Regering kunde och borde leda handeln. Kompagnierna sågo sig derföre utsatta för ständig inblandning i deras angelägenheter, och voro ofta nog ej annat än verktyg för monopolier i kronans egen hand. Förgäfyes klagade köpmannen: det räknades honom till egennytta; förgäfves varnade en och annan för handelsförhållanden ej främmande statsman; förgäfves slutligen gick det ena kompagniet efter det andra öfver ända: det tillräknades andra förhållanden. Saken hade också verkligen ännu en ånnan sida, som för styrelserna alltför ofta synes hafva varit den i IA fn ata tnanR ARA ban Te vm ev än KAR fa